Herr talman! Det känns extra speciellt också för mig att ställa mig i den här talarstolen i dag. Jag tror nämligen att det blir sista gången jag gör det. I höst samlas en ny riksdag, och eftersom jag inte kandiderar för omval tror jag att detta blir min sista ärendedebatt i riksdagens kammare.

För mig personligen känns det också fint och speciellt att min sista debatt handlar om bistånd. Det gjorde nämligen min allra första debatt här i kammaren också. Men nog om mig.

Denna debatt handlar om en granskning som Riksrevisionen har gjort av Sidas arbete med det humanitära biståndet, den skrivelse som regeringen lämnat till riksdagen med anledning av granskningen och de följdmotioner som väckts med anledning av skrivelsen.

Kort: Vad är humanitärt bistånd? Enkelt kan man säga att det finns två olika typer av bistånd.

Långsiktigt utvecklingsbistånd kan vara stöd till institutionsbyggande eller vaccinationsprogram eller stöd som syftar till att skapa fler jobb, ökad jämställdhet eller liknande. Det är projekt som syftar till långsiktig förändring och förbättrade levnadsvillkor för människor i fattigdom och förtryck.

Humanitärt bistånd är mer kortsiktigt bistånd. Ibland kan det kallas för katastrofbistånd; det handlar om att rädda liv. Det rör sig om mat, vatten, filtar och mediciner till människor som lever under katastrofliknande förhållanden. Det handlar om att hindra död och lindra nöd.

Det är alltså arbetet kring det humanitära biståndet som Riksrevisionen har granskat och som dagens debatt handlar om. Låt mig inleda med att konstatera att det är en mycket välkommen granskning som Riksrevisionen har gjort. Sverige lägger mycket stora summor av skattebetalarnas pengar på bistånd. Det är viktigt att pengarna används på bästa möjliga sätt och att det är tydligt varför en viss organisation tilldelas biståndsmedel. Därför är den här typen av granskning med rekommendationer om vad som kan förbättras mycket välkommen.

Just den här granskningen avser inte effekterna av själva biståndet, utan den gäller Sidas val av samarbetspartner, alltså vilka organisationer som ska få ta del av svenska skattemedel, och Sidas arbete med fördelning av medel och uppföljning.

Enligt Riksrevisionen är det möjligt att förenkla Sidas urvalsprocesser och ändå fatta välgrundade beslut. Riksrevisionen konstaterar också att Sidas beslutsfattande inte alltid är tillräckligt tydligt och transparent. Sida är en förvaltningsmyndighet, och det måste därför vara just tydligt och transparent varför man fattar de beslut om medelstilldelning som man fattar. Riksrevisionen skriver förvisso att den nya partnervalsprocessen inför strategiperioden 2025–2029 är tydligare och mer transparent än den förra men att viss otydlighet kring beslutsfattandet kvarstår.

Riksrevisionen konstaterar också att Sidas uppföljning inte är tillräckligt systematisk och att det är svårt att se en röd tråd mellan riskbedömningar och uppföljning. Riksrevisionen konstaterar att humanitär personal på ambassader underlättar uppföljningen men noterar att det finns utmaningar i fördelningen av personalresurser och att Sida bör samordna sig bättre för att effektivisera arbetet.

Riksrevisionen har med anledning av granskningen lämnat en rad rekommendationer till Sida för att säkerställa att myndigheten arbetar enligt förvaltningsrättsliga principer och för att effektivisera myndighetens arbete när det gäller val av samarbetspartner och uppföljning av det humanitära biståndet.

Riksrevisionen har inte lämnat några rekommendationer till regeringen. Regeringen konstaterar dock, precis som utskottet, att man välkomnar Riksrevisionens granskning och instämmer i de rekommendationer som Riksrevisionen har lämnat till Sida.

Herr talman! Jag vill lägga ut texten om två områden: humanitärt bistånd som andel av biståndsbudgeten och att bistånd inte ska komma i närheten av extremism. Jag börjar med att bistånd inte ska komma i närheten av extremism.

I regeringens skrivelse med anledning av den här granskningen skriver regeringen att man instämmer i att processen för val av samarbetspartner kan förenklas, men man understryker samtidigt vikten av att göra en adekvat kvalitetssäkring. Vikten av en grundlig kvalitetssäkring lyfts också fram i regeringens strategi för det humanitära biståndet. I strategin understryks att samarbetspartner ska respektera demokratiska värderingar, internationell rätt och humanitära principer samt ha system för att förebygga sexuellt utnyttjande, övergrepp och trakasserier. Stöd får inte ges till aktörer med koppling till våldsbejakande extremism eller verksamhet som motarbetar den regelbaserade världsordningen och svenska intressen. Vid tveksamhet ska försiktighetsprincipen tillämpas.

Jag tror faktiskt att det förvånar många som lyssnar på debatten att det inte råder politisk enighet kring just den här sista meningen: Vid tveksamhet ska försiktighetsprincipen tillämpas. Politiken har ett ansvar att se till att skattepengar används på bästa sätt. Då är det också fullt rimligt att 1) inga medel får ges till organisationer som har koppling till extremism och 2) försiktighetsprincipen ska tillämpas vid tveksamhet. Det tycker jag att hårt arbetande skattebetalare har rätt att förvänta sig.

Herr talman! Jag vill också säga några ord om humanitärt bistånd som andel av vår biståndsbudget. Humanitärt bistånd är livräddande insatser. Det handlar om att hindra död och lindra nöd. Det rör sig om hjälp till människor i katastrofliknande situationer – mat, vatten, filtar och mediciner till människor i absolut nöd. Jag tror att de flesta människor när de tänker på bistånd framför allt tänker på det humanitära biståndet.

Men trots att det handlar om bistånd som syftar till att hindra död och lindra nöd utgör det humanitära biståndet en förhållandevis liten del av allt bistånd. Åren 2014–2024 utgjorde det runt 10 procent av allt bistånd för att förra året, 2025, öka till 17 procent av allt bistånd.

Jag tror att många förvånas över att vi lägger så mycket pengar på bistånd men att det trots detta är en så liten andel av allt bistånd som går till denna typ av livräddande insatser. Jag tror att det skulle finnas ett brett folkligt stöd för att öka det humanitära biståndet som andel av biståndsbudgeten. Men då måste naturligtvis processerna för hur Sida väljer samarbetspartner och följer upp resultat och utvärderingar fungera mycket väl. Därför är den typ av granskning som vi nu debatterar så viktig.

Jag vill med dessa ord yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Men, herr talman, låt mig bli lite personlig eftersom jag sannolikt står i den här talarstolen för sista gången. När en ny riksdag samlas här i höst kommer jag förstås att sakna mina partikollegor, men jag kommer också att sakna många från oppositionen.

Runt utrikesutskottets runda bord sitter många kloka och kunniga människor. När det kommer till dagens ämne för debatt, biståndet, landar vi i olika prioriteringar, precis som det ska vara i en demokrati. Men jag beundrar er kunskap och ert engagemang, och det får gärna föras till protokollet att jag kommer att sakna er. Tack till er!

Tack också till utskottskansliet, kammarkansliet, riksdagens utredningstjänst, nycklar och kort, säkerhetsvakter, restaurangpersonal – ja, till alla er som går till den här arbetsplatsen varje dag och hjälper oss ledamöter i vårt uppdrag!

Tack till talmanspresidiet! Jag hoppas att ni så småningom får en fin sommar tillsammans med nära och kära.