Herr talman! Det här blir mitt allra sista anförande i denna kammare efter snart 20 år som ledamot av Sveriges riksdag. Alla dessa år har jag suttit i utrikesutskottet.

När jag valdes in 2006 var världen på många sätt en helt annan. Barack Obama var en tämligen anonym senator från Chicago. Det fanns i världen ett hopp om fred, nedrustning och demokratisering. Demokratin gick framåt i land efter land. Fredrik Reinfeldt hade just blivit statsminister, och Göran Persson packade flyttkartongerna i Sagerska palatset.

Sedan dess har världen förändrats dramatiskt. Vi lever nu i en tid präglad av krig, auktoritära krafter som växer, ökande nationalism, klimatkris och växande klyftor. Vi ser hur folkrätten utmanas, hur mänskliga rättigheter ifrågasätts och hur det politiska samtalet hårdnar och vulgariseras. Vi ser hur populism och rasism försöker övertyga människor om lögnen att solidaritet är naivt och medmänsklighet ett svaghetstecken. Därför känns just den här debatten viktig för mig.

Herr talman! Innan jag går vidare måste jag be att få säga tack – först och främst till min familj, förstås, för stödet genom alla dessa år. Ni har låtit mig förverkliga min dröm att få vara riksdagsledamot. Jag tackar också väljarna i Västmanland och mitt parti för det förtroende jag fått i fem val. Tack också till kollegorna i utrikesutskottet, nuvarande och genom alla dessa år, samt till utskottskansliets personal och alla tjänstemän i hela Riksdagsförvaltningen, som genom åren professionellt hjälpt oss att göra vårt arbete för demokratin bättre! Det har varit en stor ära att få representera Sverige i den här rollen.

Herr talman! Under de här 20 åren har jag haft möjlighet att resa mycket och möta människor från alla möjliga håll i världen. Om det är något jag lärt mig är det detta: Vi människor har väldigt mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Oavsett religion, kultur, etnicitet och utbildningsnivå, oavsett om man är rik eller fattig, vill de allra flesta människor ungefär samma saker världen över: Vi vill leva i fred. Vi vill kunna försörja oss själva och leva värdiga liv. Vi vill kunna tänka och tala fritt. Vi vill hitta någon att älska och bli älskad av. Om vi får barn blir de genast det viktigaste i hela världen, och vi vill göra allt vi kan för att de ska få trygghet och en bättre framtid.

Vi är mycket mer lika än olika. Jag tror att politiken skulle må bra av att oftare påminna sig om detta grundläggande faktum.

Det finns nämligen politiska krafter som gör tvärtom – krafter som vill exploatera skillnader mellan människor, som vill spä på konflikter och misstänksamhet, som ser ett kulturkrig bakom varje hörn och som bygger politiskt stöd på att människor ska vara rädda för varandra, på att göda fördomar och på att dela upp människor i vi och dom. Det är en felaktig och farlig väg att gå.

Herr talman! Vi debatterar i dag Riksrevisionens rapport om Sidas arbete med det humanitära biståndet. Det handlar i grunden om effektivitet, uppföljning och transparens. Det är viktiga frågor. Jag vill för formens skull yrka bifall till reservation 3, vår motivreservation i ärendet, där man kan läsa mer om vårt ställningstagande.

Vi socialdemokrater står självklart bakom höga krav på professionalism, kvalitet, resultat, kontroll och uppföljning inom det humanitära biståndet och allt annat bistånd.

Biståndsmedel ska användas rätt, korruption ska bekämpas och beslut ska vara transparenta och rättssäkra. Det är avgörande för biståndets legitimitet. Men det är också viktigt att säga följande tydligt. Krav på effektivitet står inte i motsats till ett starkt och stort bistånd. Tvärtom! Vi kan kräva både ordning och reda och samtidigt stå upp för solidaritet och internationellt ansvarstagande.

För mig har bistånd genom åren inte bara handlat om budgettabeller, styrdokument och reformagendor. Det har också handlat om vilket land Sverige vill vara. Jag är mycket stolt över att Sverige under lång tid har varit ett land som gjort gott i världen – och fortfarande gör gott i världen. Sverige är ett land som förstår att solidaritet inte slutar vid nationsgränsen, ett land som inser att kampen mot fattigdom, svält och förtryck inte bara är moraliskt riktigt utan också ligger i vårt strategiska långsiktiga intresse. En värld med mindre fattigdom, mindre desperation och färre krig och konflikter är också en tryggare värld för Sverige.

Herr talman! Över 300 miljoner människor i världen är i dag i behov av humanitärt stöd. Barn svälter i Sudan och i södra Etiopien. Människor drivs på flykt i Gaza, på Västbanken, i Ukraina och i Myanmar. Kvinnor förtrycks brutalt i Afghanistan och Iran. Klimatkatastrofer slår sönder redan sköra samhällen.

Samtidigt ser vi en trend där de rika länderna som grupp gör historiskt stora nedskärningar i det internationella biståndet. USA har gjort enorma neddragningar. Flera europeiska länder gör samma sak. Även Sverige har under mandatperioden gjort stora nedskärningar. Sverige har övergivit enprocentsmålet. Bistånd har avslutats i några av världens fattigaste och mest konfliktdrabbade länder, till exempel Sydsudan, Burkina Faso, Kambodja, Liberia, Moçambique, Zimbabwe, Mali och Myanmar.

Det här, herr talman, anser vi socialdemokrater är fel väg att gå. Vi vill stegvis återställa biståndet till 1 procent av bni, inte för att bistånd, eller svenskt bistånd, ensamt kan lösa alla världens problem, inte för att varje biståndsinsats alltid är perfekt, utan därför att med mindre bistånd får färre människor hjälp. Färre barn får gå i skolan, och färre människor får sjukvård, mat och skydd undan våld och övergrepp.

Herr talman! Det finns krafter i svensk politik som helst skulle vilja kapa biståndet helt och hållet. Det finns krafter som menar att vi inte ska bry oss om människor utanför Sveriges gränser, som ser varje krona till fattiga människor ute i världen som en förlust för de svenska skattebetalarna och som ibland verkar tycka att människovärdet väger lite lättare ju längre ifrån Sverige du råkar vara född.

Jag delar inte den människosynen, och jag tror faktiskt inte att majoriteten av svenska folket gör det heller. Trots trollarméer och högljudda kampanjer på sociala medier vet jag att biståndsviljan fortfarande är stark i Sverige. De flesta människor förstår intuitivt något grundläggande, nämligen idén om att alla människor har lika värde och att mänskliga rättigheter gäller alla människor överallt. Ett barn som svälter i Sudan eller i södra Etiopien är lika mycket värt som ett barn i Surahammar eller Sundbyberg. Vi som lever i ett av världens rikaste och mest välmående länder har också en skyldighet att göra vad vi kan för att lindra nöd, bekämpa fattigdom och stå upp mot förtryck.

Herr talman! I en tid när världen stormar måste vi hålla fast vid vissa grundläggande principer: folkrätten, FN-stadgan, de mänskliga rättigheterna, demokrati, jämställdhet, internationell humanitär rätt, principen om alla människors lika värde. Det är de principerna som håller samman världen när cynismen växer. Det är de principerna som skiljer civilisation från barbari, och det är de principerna Sverige alltid måste stå upp för också när det blåser andra vindar i världen. Om vi börjar kompromissa med människovärdet när tiderna blir svåra, då var de kanske inte några principer från början.

Herr talman! När jag nu lämnar riksdagen gör jag det med oro över mycket i världen, men jag gör det också med hopp. Jag har under dessa 20 år mött så många människor i Sverige, här i kammaren, ute i världen och internationellt som varje dag arbetar för demokrati, för fred, för jämställdhet och för mänsklig värdighet. Det handlar om människor som vägrar acceptera att världen måste vara brutal och cynisk, och det handlar om människor som fortsätter att kämpa för solidaritet och rättvisa – trots allt. Det ger mig hopp om framtiden.

Därför lämnar jag också kammaren med en stark övertygelse, nämligen den att Sverige aldrig ska bli ett land som vänder bort blicken när människor lider. Sverige ska vara en stark röst för internationell solidaritet, mänskliga rättigheter och fred. Det har varit viktigt för mig under mina år här i riksdagen. Jag hoppas att de fortsätter att vara viktiga värden för Sveriges riksdag långt efter att jag har lämnat den.

(Applåder)