Fru talman! Min bedömning är att vi samlat har gjort en förstärkning av akassan. Vi har höjt taket vid två tillfällen, och vi har sett till att det är fler som omfattas av akassan. Sammantaget är det förstärkningar.

Jag vet inte om jag behöver förklara det för Mikael Damberg, men det är klart att allt har att göra med parlamentariska realiteter. Vi kan konstatera att Socialdemokraterna inte mäktade med att göra detta under åtta år, och det berodde förmodligen inte på att Mikael Damberg inte ville det utan på parlamentariska realiteter.

Det är klart att det hade sett lite annorlunda ut om Sverigedemokraterna hade fått 51 procent i valet; det kan vi nog utgå från. Men det fick vi inte. Det vi har kunnat göra med den parlamentariska realitet som råder står vi bakom, och det är vi rätt nöjda med. Sammantaget är det en förstärkning av akassan.

Karensavdraget kan man också prata om. Socialdemokraterna har alltså avsatt 400 miljoner kronor för detta i sin budgetmotion, när den faktiska kostnaden för att genomföra reformen är 40 miljarder kronor, det vill säga 40 000 miljoner kronor. Det saknas alltså två nollor. Nollor betyder faktiskt någonting, i alla fall i ett sådant här sammanhang.

Man har rätt hög svansföring i sin retorik om karensavdraget, men man har alltså budgeterat 1 procent av den totala kostnaden. Det saknas 99 procent av finansieringen. Då måste motfrågan bli: Var landar den notan? Om man själv bara är med och finansierar 1 procent av den totala kostnaden, var landar de övriga 99 procenten? Är det från skattehöjningar man ska ta dem? Är det från företagarna? Eller ska de bara uppstå någonstans?

Innan man har den här höga svansföringen i karensfrågan får man nog försöka presentera ett seriöst förslag där även en finansiering på 40 miljarder kronor ingår.

Vad gäller ministerportföljer tänker vi inte stå och ha den diskussionen här. Det är en diskussion vi kommer att ha efter valet.