Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt anmäla mig till den här debatten. Det finns inga reservationer i ärendet, och utskottet föreslår att skrivelsen ska läggas till handlingarna. På papperet framstår alltså detta som ett odramatiskt ärende. Men häromdagen fick jag några svar från statsrådet som rörde just detta. Då tänkte jag: När ska jag kunna ta en interpellationsdebatt med statsrådet? Snart är det ju slut här. När ska man debattera dessa viktiga frågor? Det var därför jag anmälde mig till debatten. Jag ber om ursäkt till kansliet om jag har ställt till det i kammarkalendern, men efter svaret från regeringen kände jag ändå att jag måste säga några ord.

Jag har under en längre tid ställt frågor om budgivning, mäklarens ansvar och skyddet för köpare och säljare vid bostadsaffärer. Redan 2023 frågade jag justitieministern om regeringen var beredd att se över de svenska budgivningsreglerna. Svaret var att någon översyn inte var aktuell. I januari 2026 frågade jag igen, då om mäklarens ansvar och köparens skydd vid fastighetsaffärer. Beskedet var detsamma: Ingen översyn.

Efter Riksrevisionens rapport, som vi ska besluta om i dag, ställde jag en ny fråga. Den var riktad till justitieminister Gunnar Strömmer, men han flyttade över den till civilminister Erik Slottner. Regeringens besked stannar vid att man ska följa och bevaka myndighets arbete.

Fru talman! Det här är för mig svagt. Det är inte att agera, utan det är att avvakta. Det är inte politiskt ledarskap, utan passivitet. Det finns något provocerande i hur regeringen hanterar bostadspolitiken. När man talar om småhus, egnahem och bostadsdrömmar finns det stora ord, uppdrag och utredningar. Men när människor står inför sitt livs största affär – ett bostadsköp – och behöver trygghet blir regeringen väldigt försiktig. Som Dagens Nyheters ledarsida har påpekat är det inte seriöst att reducera bostadspolitiken till en villa till alla.

Sverige behöver en bostadspolitik som svarar mot verkligheten och behovet av hyresrätter, bostadsrätter, småhus, studentbostäder och bostäder i hela landet. Men det behövs också trygghet för den som ska köpa eller sälja sin bostad. Vad hjälper det att tala om bostadsdrömmar om människor samtidigt måste känna oro inför budgivningen, objektsbeskrivningen eller om all viktig information verkligen kommer fram? Man kan inte tala varmt om ägande och samtidigt acceptera att människor riskerar att hamna i kläm mellan mäklare, banker, försäkringsbolag och ett svårtillgängligt regelverk.

Fru talman! Regeringens passivitet går igen på flera områden inom bostadspolitiken. Den syns i byggandet, i bristen på hyresrätter och i svårigheterna för många att få ett hem. Nu ser vi samma mönster när det gäller trygghet för dem som ska köpa eller sälja bostad. Det är stora ord när kamerorna är på men för lite handling när människor behöver en politik som fungerar i vardagen.

Bostadspolitiken handlar inte bara om antalet bostäder. Den handlar också om trygghet i människors vardag – att kunna flytta hemifrån, bilda familj och byta bostad när livet förändras. Den handlar om att kunna köpa eller sälja en bostad utan att samtidigt behöva vara jurist, ekonom eller för den delen detektiv.

Fru talman! Här blir regeringens passivitet extra tydlig. Riksrevisionen visar att tillsynen riskerar att missa de allvarligaste problemen. Det är allvarligt, för vad är det värt att ett system ser fungerande ut på papperet om köparen och säljaren ändå lämnas ensamma i komplicerade bostadsaffärer? Då borde regeringen agera. I stället får vi samma svar igen: ingen översyn, ingen tidsplan, bara löpande bevakning. Det är inte trygghetspolitik. Det är passivitet.

Detta borde vara en varningssignal för regeringen och inte bara ett ärende som läggs till handlingarna. Det borde leda till tydligare initiativ, inte enbart myndighetsdialog och löpande bevakning.

Fastighetsmäklarinspektionens statistik visar att detta inte är någon marginell fråga. Mellan januari och maj 2026 tog myndigheten emot 539 anmälningar mot mäklare. De handlar bland annat om lockpriser och dolda budgivningar. Det gäller alltså frågor som är helt avgörande när människor ska fatta beslut om mycket stora belopp. När hundratals anmälningar kommer in på några få månader samtidigt som Riksrevisionen varnar för att tillsynen behöver bli mer träffsäker kan regeringen inte nöja sig med att luta sig tillbaka.

Fru talman! Bakom dessa anmälningar finns människor av kött och blod. Under 2025 uppmärksammades fallet med en kvinna i Göteborg som tio år efter det att hon sålt sin bostad krävdes på 1,6 miljoner kronor på grund av att en gammal pant aldrig blivit löst, vilket flera aktörer hade missat. Fallet illustrerar hur allvarliga konsekvenserna kan bli när kontrollen brister i flera led.

P4 Stockholm har nyligen avslöjat två bostadsaffärer där äldre kvinnor uppger att de blivit blåsta på miljonbelopp av sina mäklare. Granskningen har samtidigt riktat ljus mot Fastighetsmäklarinspektionen. Riksrevisionen har kritiserat myndigheten för att svåra ärenden riskerar att bli liggande och för brister i uppföljningen av mäklare som redan tidigare har granskats. I ett av fallen hade mäklaren tidigare anmälts tio gånger och varnats, men ändå hade kvinnans ärende inte utretts. Det visar hur allvarliga konsekvenserna kan bli när tillsynen inte träffar rätt och när människor lämnas utan upprättelse trots allvarliga varningssignaler.

Vi ser också hur dolda bud skapar osäkerhet. Enligt SBAB:s mäklarbarometer från januari 2026 förekommer dolda bud i ungefär var femte bostadsförsäljning. Vid försäljning av bostadsrätter i Stockholm uppges nästan var tredje affär vara dold. Samma undersökning visar även att sex av tio mäklare vill att det här ska förbjudas. Det säger något viktigt om hur företeelsen påverkar förtroendet för bostadsaffärer. Hur ska människor kunna känna sig trygga om de inte vet vilka bud som faktiskt finns? Hur ska köparen kunna uppleva processer som öppna och begripliga? Hur ska säljaren kunna veta om priset är rätt eller om man pressas in i ett för snabbt beslut? Här blir regeringens passivitet extra tydlig.

Jag har frågat om budgivningsreglerna, om mäklarens ansvar och om regeringens slutsatser efter Riksrevisionens kritik. Jag har även frågat om ansvarsfördelningen. I dag läggs mycket av ansvaret på den enskilda mäklaren. Samtidigt består dagens bostadsmarknad inte bara av enskilda mäklare utan också av företag, kedjor, varumärken, interna rutiner, digitala system, ekonomiska incitament och affärsmodeller. Ändå har svaret gång på gång varit detsamma: Vi gör ingen översyn. Vi följer utvecklingen. Vi bevakar myndighetens arbete.

Fru talman! Hur länge ska regeringen följa utvecklingen innan den börjar leda utvecklingen?

Många mäklare gör ett seriöst och viktigt arbete. Just därför behövs tydliga regler, effektiv tillsyn och starkt konsumentskydd. Seriösa mäklare tjänar på att oseriösa aktörer upptäcks, och seriösa företag tjänar på att förtroendet för branschen stärks. Framför allt tjänar vanliga människor på att staten inte lämnar dem ensamma när något går fel.

Detta handlar om ordning och reda på en marknad där mycket står på spel för den enskilde, och det är därför jag står här i dag. Jag kan som sagt inte ta upp detta med ministern. Jag hoppas dock att han tittar på det här.

Min kritik mot regeringen är väldigt enkel. Ni vet att problemen finns – ni erkänner själva i de svar jag fått att de finns. Ni säger själva att bostadsköp ofta är människors största affär, men ni agerar inte med den kraft som frågan kräver.

När regeringen vill tala om småhus finns det energi, och när den vill tala om bostadsdrömmar finns det stora ord, men när människor frågar om trygghet i själva affären blir svaret: ”Vi följer utvecklingen.” Det räcker inte – det duger inte. Människor köper inte en skrivelse, en myndighetsdialog eller en formulering om att utvecklingen följs. De köper ett hem, och när man köper ett hem ska man inte behöva hoppas att budgivningen går rätt till, att objektsbeskrivningen stämmer, att mäklaren lämnar all viktig information eller att panten verkligen är kontrollerad. Man ska kunna lita på att systemet fungerar.

Här finns också tydliga rättviseaspekter. Den som har pengar och juridisk kunskap, den som talar god svenska och som har tid och starka kontakter har lättare att driva sin sak, medan den som är svagare i allt detta står ensam.

Om konsumentskyddet i praktiken bygger på att den enskilde själv ska förstå vad som gått fel, veta vart den ska vända sig, orka anmäla och kunna driva processen får vi ett skydd som fungerar bäst för dem som redan är starkast. Så kan vi inte ha det på bostadsmarknaden. En bostad är inte vilken vara som helst. Den är grunden för människors vardag, frihet och trygghet.

Riksrevisionens rekommendationer är rimliga. Fastighetsmäklarinspektionen behöver utveckla kriterierna för prioritering i tillsynsstrategin, och det behövs mer tematisk och egeninitierad tillsyn särskilt mot allvarliga överträdelser i samband med förmedlingsuppdrag. Uppföljningen av tillsynens inriktning och resultat behöver förbättras, och tillsynen över alternativa tvistlösningar behöver stärkas.

Det här är inte några stora krav; det här är verkligen sunt förnuft. Om vi vet att risker finns i budgivningen, i marknadsföringen, genom lockpriser, i objektsbeskrivningar och när det gäller kontrollskyldighet och ansvarsfördelning måste tillsynen också riktas dit där riskerna finns. Annars riskerar vi att tillsynen ser tillräcklig ut på papperet men inte hjälper människor tillräckligt i verkligheten.

Fru talman! Regeringens passivitet går igen i hela bostadspolitiken. Den syns när bostadsbyggandet inte räcker till utan har tvärnitat, när hyresrätterna inte prioriteras och när unga hålls utanför bostadsmarknaden. Den syns också när tryggheten i bostadsaffären brister men regeringen ändå nöjer sig med att bara bevaka.

Trygghet är för mig inte bara polis, straff och presskonferenser. Trygghet är också att kunna köpa ett hem utan att bli lurad, att kunna sälja sitt hem utan att utsättas för bluffbud och att kunna lita på att mäklare och mäklarföretag tar sitt ansvar. Trygghet är att vanliga människor inte lämnas ensamma i komplicerade system.

Att löpande bevaka duger inte. Att följa utvecklingen duger inte, och att lägga skrivelsen till handlingarna duger inte heller. När människor riskerar att förlora hundratusentals kronor – till och med miljoner – i en bostadsaffär behövs mer än passiv förvaltning. Då behövs politisk vilja, tydliga uppdrag och en översyn av regelverkets brister. Den här regeringen har fallerat på alla dessa punkter.

Riksrevisionen har gjort sitt jobb. Man har granskat, pekat på brister och lämnat rekommendationer. Nu måste regeringen göra sitt jobb och inte bara bevaka och följa utan också agera för att stärka skyddet för köpare och säljare vid dessa affärer, för när människor köper ett hem ska de inte behöva vara rädda. De ska kunna känna sig trygga.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)