Fru talman! I dag är vi ledamöter från skatteutskottet i kammaren för att diskutera finansutskottets betänkanden om riktlinjer för den ekonomiska politiken, budgetpolitiken och vårändringsbudgeten för 2026.

Finanspolitik och skattepolitik är ju intimt förknippade med varandra. Utan skatter hade det inte funnits mycket pengar att finansiera våra gemensamma åtaganden med. Jag kommer därför att i mitt anförande prioritera skatter.

Tidöpartierna har under fyra år kunnat enas om en gemensam finans- och skattepolitik. Det har hänt mycket. När vi tillträdde låg inflationen på över 10 procent. Det var höga räntor och låg tillväxt. Nu har vi vänt på detta, och Sverige är en av Europas starkaste ekonomier.

Vi har rättat till flera skatter, eller tagit bort skatter som tidigare regeringar borde ha åtgärdat. Varför införde Socialdemokraterna en tonnageskatt som inte fungerade? På onsdag ska vi debattera den nya tonnageskatten, som välkomnas av sjöfarten. Varför har man inte tagit bort momsen på danstillställningar, som särskilt drabbar dansbandskulturen och landsbygden? Nu ser vi till att mindre dryckestillverkare får lägre skatter. Varför har inte detta gjorts tidigare?

Vi har sänkt elskatten. Vi har sänkt skatten på ISK, en sparform som har rönt stort intresse utomlands och ses som en förebild och en viktig liberal fråga. Vi har sänkt expertskatten och SINK-skatten. Vi har infört ett mer gynnsamt FoU-avdrag. Vi har sänkt inkomstskatterna och skatten på pension. Vi har även sänkt momsen på mat och halverat kostnaderna i kollektivtrafiken. Vi har också tagit bort funkisskatten.

För en genomsnittlig familj har vi sänkt kostnaderna med flera tusen kronor i månaden. Vänsterretoriken att alla har fått det sämre stämmer alltså inte. Konjunkturinstitutet säger i stället att svenska folkets disponibla inkomst aldrig har varit högre.

Fru talman! Det är tydligt att skiljelinjerna i Sveriges riksdag är stora när det gäller skatter. De tre rödgröna partierna vill alla göra kraftiga höjningar av många skatter och införa nya skatter. Vi kan tala om en skattechock om dessa partier vinner valet i höst.

Drivkraften verkar i många fall inte vara att man behöver pengar till olika ändamål – det viktigaste verkar vara att utjämna skillnader. Det verkar vara det övergripande målet, även om vi alla skulle bli fattigare genom de åtgärderna.

Speciellt miljardärer tycker man illa om, även om dessa personer kan skapa nya företag som kan ge landet stora exportinkomster och skapa många nya jobb. 1965 kom den tidigare ledaren för Vänsterpartiet kommunisterna – lyssna bara på namnet: Vänsterpartiet kommunisterna – C-H Hermansson ut med boken Monopol och storfinans – de 15 familjerna. Av de 15 familjerna är det nog bara tre kvar i dag som har stort inflytande.

Problemet för Sverige är inte att vi har för många miljardärer utan att Sverige efter andra världskriget har fått alldeles för få nya framgångsrika entreprenörer. Detta vill Liberalerna ändra på.

För vissa koncerner har det verkligen gått utför. På 1970-talet var KF, Kooperativa förbundet, Nordens största företag. För att överleva har KF fått sälja ut det ena företaget efter det andra. Detaljhandelskedjan går med stora förluster, och ingen vändning syns till. Om några år kan KF vara ett minne blott.

Det är därför viktigt att Sverige hela tiden får nya företag som växer och skapar nya jobb. Det är inte rikedomen som är problemet utan fattigdomen.

Fru talman! Oppositionen har i och för sig inom vissa områden olika förslag: höjda skatter för dem som tjänar över 50 000 kronor i månaden, beredskapsskatter, fastighetsskatt, miljardärsskatt, bränsleskatter, bankskatt, arvs- och gåvoskatt, förmögenhetsskatt – det spretar. Listan kan göras väldigt lång. Allt kanske inte genomförs, men det kommer att bli väldigt mycket om alla ska få sitt.

Det vi vet är att det inte bara är miljardärerna som kommer att drabbas, utan alla skattebetalare kommer att drabbas. Miljardärerna är helt enkelt för få för att kunna betala för allt det som de rödgröna vill göra.

Ett oppositionsparti som verkligen sticker ut åt andra hållet är Centerpartiet, ett parti som i finans- och skattefrågor ligger till höger om Liberalerna och Moderaterna. Partiet vill sänka inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. Det är inget fel i själva förslagen, men sällskapet är fel. Fler och fler uttalanden från ledande centerpartister visar ju att partiets statsministerkandidat är Magdalena Andersson. I dag har till och med partiledaren sagt att det är Magdalena Andersson som gäller.

Jag kan inte se någon möjlighet för dessa fyra partier att enas om en statsbudget. Och Vänsterpartiets och Miljöpartiets krav på att bara släppa fram en regering som de själva sitter i gör det omöjligt för Socialdemokraterna att driva en självständig ekonomisk politik. Röstar man på S får man Vänsterpartiets och Miljöpartiets politik på köpet.

Socialdemokraterna kommer – om olyckan skulle vara framme – att bli beroende av två eller tre partier för att kunna bilda en regering. Detta gör att ni kommer att förlora valet.

Det är helt klart att väljarna kan se vad de har fått med Tidöpartiernas politik de senaste åren: en starkare privat ekonomi genom skattesänkningar och andra beslut.

Hur oppositionen ska kunna enas om en gemensam finans- och skattepolitik är det ingen som förstår, inte ens de själva.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i finansutskottets betänkanden.

(Applåder)