Herr talman! Jag ska inledningsvis säga att den anmälda talartiden kan komma att överskridas med en liten del.

I egenskap av utskottets ordförande har jag haft förmånen att leda utskottets arbete i fyra år, och jag vill börja med ett tack. Jag vill tacka alla utskottets ledamöter för den goda samtalstonen och det goda samarbetet trots de stora, inte minst ideologiska, skillnader som finns i utskottet.

Jag vill också rikta mig till skatteutskottets kansli och dem som arbetar där för deras professionalism och tjänstvillighet. Verkligen tack! Det är de som gör att vi kan leverera bra produkter, men de ser också till att vi klarar av att fatta, oftast, kloka och väl genomtänkta beslut.

Herr talman! Arbetarsonen från Älvkarleby, Stig Dagerman, skrev en gång en rad som jag har funderat mycket över. Han formulerade frågan: ”Kan vi bli för många som vet vad frihet är?”

För Stig Dagerman var friheten aldrig något man äger ensam. Friheten är en börda och en gåva på samma gång, något tungt som ska bäras och som ingen människa orkar bära alldeles ensam. Den som redan är fri och trygg har ett ansvar att hjälpa till att bära också den andres frihet. Det är en djupt ideologisk tanke.

Herr talman! Det här är, påstår jag, raka motsatsen till regeringens ekonomiska politik som vi i dag ska göra bokslut över. Efter fyra år med en moderatledd regering med aktivt stöd från Sverigedemokraterna är det här den sista vårproposition regeringen lägger fram. Fyra år har nu gått sedan Tidöavtalet undertecknades. Nu är det dags att summera.

Herr talman! När regeringen vill beskriva sin regeringsperiod är det en berättelse om ett Sverige som är på rätt väg. Den talar om den lägsta skattekvoten sedan 1975 och om en vanlig familj som efter fyra år påstås ha fått 5 000 kronor mer i plånboken av de många jobbskatteavdragen.

Men det är också en berättelse som på goda grunder kan ifrågasättas. Under den moderatledda regeringens tid har fokus varit på stora skattesänkningar för i huvudsak människor som redan har det gott ställt. Under tiden har något annat växt fram.

När Socialdemokraterna 2014 tog över efter den förra moderatledda regeringen var den offentliga skulden 46 procent. När Socialdemokraterna lämnade regeringsmakten efter valet 2022 var den 34 procent. Den här mandatperioden har regeringen lånat hundratals miljarder för att genomföra stora skattesänkningar, och nu ser vi hur statsskulden stiger igen. I år beräknas den nå 37 procent och nästa år 39 procent.

Regeringen har dessutom lånat nästan 200 000 kronor per minut och lämnar nu efter sig ett enormt hål i svensk ekonomi. Samtidigt fortsätter skuldberget hos Kronofogden att öka månad för månad, hushåll för hushåll.

Bakom alla dessa siffror finns enskilda människoöden. Det här är människor som lever med oron att inte veta hur man ska få ihop till månadens räkningar, oron över att inte kunna ge barnen möjlighet att följa med på klassresan och oron över att behöva välja mellan medicin och mat. Det är dem den här debatten handlar om och om hur de drabbas av regeringens politik.

Herr talman! En budget är med andra ord inte bara siffror. Den är också ett moraliskt dokument, kanske det ärligaste av självporträtt som en regering någonsin målar. I sifferexercisen går det inte att gömma sig bakom vackra ord. Där framgår det svart på vitt vem man tycker är värd att satsa på och vem som ska stå tillbaka.

Fyra år av den moderatledda regeringens politik, understödd av Sverigedemokraterna, tecknar ett tydligt mönster: mer åt dem som redan har. Regeringen vill gärna beskriva sina stora skattesänkningar som en frihetsreform. Lägre skatt är frihet. Pengarna är dina. Behåll mer av dem själv! Men så enkelt är det inte.

Man kan å ena sidan se på friheten från någonting: frihet från tvång, frihet från staten, frihet från pekpinnar och att lämnas i fred. Det är en frihet som i grunden bara kräver att andra håller sig borta.

Å andra sidan, herr talman, finns friheten till något: friheten att kunna ge liv åt sina innersta drömmar och längtan, friheten att utbilda sig fastän föräldrarna inte är rika och friheten att bli frisk fastän plånboken är tunn.

Här går en tydlig skiljelinje i svensk politik. Regeringens frihetssyn är av den första sorten. Staten ska dra sig tillbaka. Skatten ska sänkas. Sedan får var och en klara sig bäst den kan. Men en sådan frihet är en frihet som bara den redan starke kan njuta av. Att vara fri från staten hjälper föga den som är ofri av andra skäl – av fattigdom, av sjukdom eller av en hyra som äter upp stora delar av lönen.

Det är just detta regeringens frihetssyn blundar för: att den största ofriheten i en människas liv sällan kommer från staten. Den kommer ur det materiella. Den ensamstående föräldern som inte får lönen att räcka månaden ut är ju inte fri, hur låg skatten än är. Pensionären som tvingas välja mellan medicin och mat är inte fri. Ungdomen som inte kan flytta hemifrån för att ingen bostad finns är inte fri. Att till dessa människor säga ”Se här! Du får behålla några hundralappar till – var nu fri!” är inte ett frihetslöfte. Det är ett hån. Det lägger hela ansvaret på den enskildes axlar och kallar ensamhet för frihet.

Herr talman! Frihet för mig som socialdemokrat är mycket större än så. Det är en frihet som inte bara låter människan vara utan som gör henne rik och förmögen. Det är en skola som lyfter alla barn, vård som hjälper de sjuka och trygghetssystem som gör att ett misslyckande inte blir en katastrof.

Det innebär samtidigt att skatt blir frihetens förutsättning. Det är belöningen vi gemensamt skapar för att friheten ska bli verklig för fler än den redan lyckligt lottade. Skatt är nämligen undersköterskan på äldreboendet. Skatt är frukosten på förskolan. Skatt är polisen som rycker ut när larmet går och läraren som ser just ditt barn. Skatt är vårt gemensamma löfte till varandra om att ingen ska behöva uppleva ensamhet i nöden.

Herr talman! Mot detta invänder troligen den borgerliga regeringen och Sverigedemokraterna och dess företrädare att skattesänkningar ökar konsumtionen. Det är tillväxtskapande. Men verkligheten säger oss något annat. Arbetslösheten har under regeringens tid växt med 100 000. Tillväxten har under samma period varit i Europas bottenliga. Men lyssna på egna myndigheter som Konjunkturinstitutet eller på internationell forskning vill man inte riktigt.

Det som skulle få fart på ekonomin är att stötta vanligt folk. Det resonemanget är i grunden inte särskilt komplicerat. En familj med små marginaler som får några hundralappar mer lägger ju varenda krona i mataffären och hos den lokala hantverkaren och skapar jobb. Men den som redan tjänar 80 000 kronor i månaden lägger snarare sin skattesänkning på hög.

Vi socialdemokrater har i alla våra budgetar visat på alternativen, med förslag som snarare skulle stärka statens finanser. Vi har sagt nej till skattebonusar för dem i toppen, och vi vill satsa på sådant som skulle göra verklig skillnad. Vi vill värna vårdplatser, inte se dem försvinna. Vi vill att kapital beskattas rättvist, inte att de allra rikaste får ytterligare skattesänkningar.

Herr talman! I sin kanske mest kända essä skrev Stig Dagerman om människans djupaste utsatthet, om stunderna då allt rasar och man inte vet vart man ska ta vägen: ”Vårt behov av tröst är omättligt.”

Det är så här bokslutet ska läsas. Det är så här de fyra borgerliga regeringsåren ska sammanfattas. På frågan vem samhället varit till för under regeringens fyra år är svaret tydligt, enkelt och ofrånkomligen ”dem som redan har mest”.

Vårt svar, herr talman, är något annat. Vi erbjuder en politik som skapar hopp och framtidstro, som bottnar i verkligheten och ser människors vardag och som utgör en klar idé om vilket samhälle vi vill bygga därför att mindre klyftor i ett samhälle också leder till bättre sammanhållning och högre tillväxt.

Det är människorna, herr talman, som vi som riksdagsledamöter är valda att tjäna. Bokslutet är skrivet, och räkenskaperna går inte riktigt ihop. Snart, mycket snart, är det väljarna som ska göra revision, och jag vet hur den kommer att sluta: Ansvarsfrihet beviljas icke.

(Applåder)