Herr talman! Vi börjar med det här med kostnaderna för att ni utvisar människor som jobbar och betalar skatt, Elisabeth Svantesson.
Det handlar om hårt arbetande människor. Det är en stor mänsklig kostnad för dem och deras familjer, helt i onödan, men det är också någonting som måste finnas med i budgeten. Kommunerna får kostnader enligt finansieringsprincipen när ni skapar kostnader för Sverige och statsfinanserna. Att bara ignorera detta och låtsas att det inte händer någonting när man utvisar skattebetalare tycker jag är helt oseriöst.
Apropå att man försöker bolla vidare detta och säga att vi skulle vara nöjda med löner på 13 000: Vi vill ha kollektivavtalade löner för alla som jobbar i Sverige, enligt den svenska modellen. Vi vill inte ha några hittepålöner från finansminister Svantesson, från Åkesson, från Johan Forssell eller från någon annan. Ska det vara så svårt? Arbetsmarknadens parter sätter lönerna, och de som kommer hit ska ha samma löner som alla andra.
I stället ska ni utvisa personer som har dessa kollektivavtalsenliga löner en masse. Det är människor som jobbar i Sverige och betalar skatt. Hur kan det vara arbetslinjen? Kan vi inte bara enas om att vi borde sätta stopp för det här vansinnet? Vi ska självklart ha en ordnad migrationspolitik och en ordnad arbetskraftsinvandring, men det här är fel.
När det gäller om det är kris eller inte blir det bara otydligare för varje gång. Vi har krispaket, men det är inte för att det är kris utan för att vi har en väldigt lång lågkonjunktur – som mest bara finns i Sverige, under Tidöregeringen, och som bara fortsätter och fortsätter. Återhämtningen kommer aldrig riktigt. Hur ska vi ha det? Det är inte att undra på att det inte blir någon riktig krispolitik, att det bara satsas 65 kronor per arbetslös och att det inte kommer någon satsning på att bli kvitt fossilberoendet och få fram jobben. Från finansministerns sida är man nämligen inte ens klar över om det är kris eller inte. Hur är det egentligen?
Nog är det kris, alltid, med en halv miljon arbetslösa.