Fru talman! Inför det kommande valet i september kommer det narrativ som väljarna upplever beskriver verkligheten bäst att vara viktigt för valets utgång. Jag tänker på presidentkandidaten Ronald Reagan som 1980 ställde frågan: Are you better off than you were four years ago? Alltså: Har du det bättre än för fyra år sedan? Att vi har lite olika sätt att beskriva verkligheten är inte speciellt förvånande.

Jag sa i ett tal på nationaldagen i lördags att vi befinner oss i orostider. Jag tänker inte minst på den fortsatta situationen i Ukraina. Men jag tänker också på krigen i Mellanöstern. Jag tänker på tullar, värderingskonflikter, splittring, polarisering och osäkerhet. Och jag tänker på att många har haft det och fortsatt har det tufft ekonomiskt.

Men det är också lika sant att Sverige har gått från bottenskiktet i Europa när det gäller ekonomisk tillväxt till att vara i toppen. Vi har fått ned den förhatliga, farliga inflationen från 10 procent till målnivån – ja, till och med under målnivån på 2 procent. Vårdköerna har kapats med 36 procent. På nationaldagen i lördags sa jag 30 procent, för det var den uppdaterade siffra jag hade då.

Vi har det lägsta skattetrycket på 50 år. Vi har en av de lägsta statsskulderna. Och som vi har hört tidigare är Sverige alltså ett av nio länder som har det högsta kreditbetyget. Vi har halverat det dödliga gängvåldet sedan 2022. Vi har fler poliser i yttre tjänst än någonsin tidigare. Asylinvandringen är den lägsta sedan 1985, vilket gör att vi skapar mycket bättre förutsättningar för att få till en integration av dem som redan har kommit hit. Energipolitiken har lagts om med ny kärnkraft i fokus – det vill säga att vi ska ha utsläppsfri el även när det inte blåser. Och så har Statistiska centralbyrån konstaterat att vi har den lägsta barnfattigdomen på tio år.

Båda de här beskrivningarna är sanna. Mitt tal i lördags handlade om tro på Sverige. Det är inte en tro som har med någon sorts naiv optimism att göra utan något mycket djupare. Det är min tro på och övertygelse om att vi kan bygga Sverige både starkare, godare och bättre.

Fru talman! För att klara av att bygga Sverige starkare, godare och bättre ska vi fortsatt slå vakt om de offentliga finanserna. Att vi är ett av de nio länderna med det högsta kreditbetyget, AAA, hos de större kreditinstituten är jätteviktigt, och det ska vi vara rädda om.

Vår låga offentliga skuldsättning har också skapat ett manöverutrymme. Det kommer vi inte minst att få diskutera om lite drygt en vecka, då vi ska debattera regeringens förslag till extraändringsbudget. Vi hör verkligen från politikerkollegor ute i Europa, oavsett politisk färg, att man avundas vår låga skuldsättning och den ekonomiska tillväxt som Sverige har.

I min ungdom, när jag var ungdomsförbundsordförande, läste jag en massa olika skrifter. Jag kommer ihåg att jag läste något av Friedrich A von Hayek. Han menade att politik är som trädgårdsskötsel. Vi ska alltså sätta reglerna, men vi ska i görligaste mån undvika detaljer. Och så ska vi låta människor och företag utvecklas. Så långt Hayek.

Det för mig över till den andra delen, förutom att vi ska hålla ordning på vår statsskuld, nämligen att vi måste möjliggöra för fler jobb. Ingenting kan vara viktigare på lång sikt. Ska vi klara den uppgiften måste vi inse att nya företag måste skapas, och de företag som finns måste också kunna växa. Detta är helt avgörande.

Det handlar också om att kunna konkurrera, tänker jag. Mikael Damberg var inne på detta – att vi i Sverige kan konkurrera när det gäller att locka hit investeringar och kompetens. Sverige ska vara ett attraktivt land – det är viktigt. Jag tror inte att detta åstadkoms genom förslag om bibehållen lön trots arbetstidsförkortning eller genom att man plockar bort karensavdraget, tvärtom.

Detta för mig in på den tredje del som pekas ut i vårpropositionen, som vi också faktiskt diskuterar i dag, nämligen att ansträngning ska löna sig. Den här regeringen har sänkt skatten på arbete och pension tre år i rad. I kombination med den bidragsreform som nu successivt implementeras är bedömningen att den strukturella arbetslösheten – som, om jag minns rätt, står för ungefär 85 procent av arbetslösheten – nu för första gången på 20 år trendmässigt kommer att minska. Det är jätteviktigt och glädjande.

Fru talman! Det har gjorts en hel del under den här mandatperioden. Jag kommer att fokusera lite på det som har hänt inom hälso- och sjukvården.

Den förstärkning som görs i den vårändringsbudget som vi nu diskuterar innebär att vi inför sommaren skjuter till en kvarts miljard kronor för att upprätthålla vårdkapaciteten och möta befolkningens vårdbehov under sommaren. Det är ett exempel. Vi vet nämligen att sommaren inte bara innebär en möjlighet för personalen, den fantastiska vårdpersonalen, att få tid för återhämtning och välförtjänt ledighet. Vi vet också att det skapar stora bemanningsproblem. Hyrpersonal har inte sällan varit en nödvändighet för att kunna lösa bemanningen inom sjukvården.

Ett annat exempel i vårändringsbudgeten är det nya statsbidraget om 327 miljoner kronor för att möjliggöra offentligfinansierad IVF-behandling. Där dubblerar man nu antalet försök från tre till sex. Vi vet att ofrivillig barnlöshet drabbar ett av sex par, och med detta kan fler hålla fast vid hoppet om att få bli föräldrar.

En tredje del i detta är att vi nu rullar ut ett vaccinprogram för 65-plus.

Fru talman! Det handlar inte om flax. Det är absolut inte flax att vi återigen, med ett socialdepartement under kristdemokratisk ledning, kortar vårdköerna. Vårdköerna halverades under alliansregeringen. Sedan ökade de igen under de åtta år då Socialdemokraterna hade makten, och nu har de kortats ned med 36 procent på mindre än fyra år.

Dessutom finns det nu, vilket också den här regeringen har tillsatt, en samordnare med uppgift att analysera och följa upp arbetet med vårdköer och identifiera hinder för samverkan och föreslå åtgärder som snabbt kan öka tillgängligheten. En minskning av vårdköerna med 36 procent är tveklöst något substantiellt, så är det ju, men det innebär inte att det inte finns jobb kvar att göra. Det är fortfarande människor som står i vårdkö.

Vårdköer är inte en naturlag, men det är glädjande att vi har lyckats korta dem. Det visar också att det gör skillnad vem som styr.

Jag vill också passa på att lyfta fram något som jag har nära mitt hjärta, kanske som en konsekvens efter att ha jobbat som präst under många år. Det är att man får se en annan sida, en sida av det mänskliga livet – en sida som inte presenteras på Facebook, Instagram och allt vad de sociala medierna nu heter.

Det finns nämligen människor som inte ständigt kan åka ut på nya upplevelser och semestrar och inte kan lägga ut selfier där de talar om hur fantastiskt bra de mår. Jag tänker på alla dem som upplever att livet har gått sönder. De har drabbats av en ångest som slagit sina klor i dem så att de inte ser några ljuspunkter alls. De ser bara ett ändlöst mörker där ingen framtid finns.

Runt omkring oss finns det människor som bär på stark oro, nedstämdhet, sorg, rädsla, ångest och depression och kanske till och med har tankar på suicid, alltså att självmord skulle kunna vara lösningen på deras situation. Trots att vi vet att psykisk ohälsa är ett reellt problem saknas det många gånger svar på varför. Forskning och evidens är inte där den borde vara. Därför har varje år jag motionerat i riksdagen om att vi behöver få mer kunskap och att vi utifrån den kunskapen också ska vidta åtgärder och sätta in de insatser som behövs.

Men den här regeringen agerar. Jag blir varm i hjärtat när jag läser om den strategi som bär namnet Det handlar om livet. Den visionen förtjänar att läsas upp en dag som denna när vi pratar mest om kronor och ören. Visionen är ”ett samhälle som främjar en god och jämlik hälsa i hela befolkningen, och där ingen ska behöva hamna i en situation där den enda utvägen upplevs vara suicid”.

Denna nationella strategi har regeringen nu fattat beslut om. Det handlar om att skapa en gemensam och långsiktig inriktning för arbete med psykisk hälsa och suicidprevention. Det arbetet har man nu lagt fram en strategi för under de kommande tio åren. Det här tror jag är så oerhört viktigt.

Fru talman! Presidentkandidaten Ronald Reagan ställde alltså frågan: Har du det bättre än för fyra år sedan? Han vann valet. Det är faktiskt därför som jag, även om opinionsmätningarna visar på någonting annat just nu, fortsätter att tro på en valseger för Tidöpartierna. Människorna har det bättre nu än för fyra år sedan, och på valdagen kommer de att ge oss förtroendet att få fortsätta det arbete som bara påbörjats.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i båda betänkandena.

(Applåder)