Fru talman! Är man ekonomisk-politisk talesperson vore det bra om man kunde formulera en fråga, för all del.

Jag vet absolut vad den allmänna löneavgiften är. Det här är första gången i universums historia som Vänsterpartiet kritiserar att man har höjt en skatt. Jag visste inte att det fanns förslag från Vänsterpartiets sida om att sänka den allmänna löneavgiften och att sänka arbetsgivaravgifterna. Det var en helt ny giv.

Dessa två saker hänger givetvis inte ihop. Sjukpenningen har ett helt eget anslag i statsbudgeten. Den korrelationen finns givetvis inte på det sättet. Är man intresserad av att sänka löneavgifterna tror jag att det går att spela boll. Att den konstruktionen finns beror på att arbetsgivaravgifterna på totalen ska ligga på sina 31,42 procent och inte pendla hela tiden. Sedan finns det åtta nio moment i dessa procent, och för att göra det greppbart för arbetsgivarna försöker man alltid att hålla dem på samma nivå.

Är det vettigt eller inte? Det går absolut att diskutera, men jag är inte säker på det. Det är så det ser ut, i alla fall.

Sedan var det frågan om underskottsmål och balansmål. Jag kommer tillbaka till dem. De är så pass relevanta i det hela. Om vi har som etablerat explicit mål att vi ska driva staten med underskott varje år, sett över en konjunkturcykel eller hur man vill ha det, kommer vi inom fem, tio, femton eller tjugo år att sitta med mycket högre räntor, på en mycket högre statsskuld och med sämre kreditrating. Sedan debatterar vi äldreomsorg, infrastruktur, försvar, skola och utbildning – tusen behov – men i stället sitter vi och betalar räntor. Hur kul är det, i ärlighetens namn? Kanske kortsiktigt kul, men knappast långsiktigt.