Fru talman! Vi genomför nu det paradigmskifte som vi har lovat svenska folket. Precis som jag har sagt i ett antal tidigare inlägg i den migrationspolitiska debatten här i kammaren tror jag att Socialdemokraterna i grund och botten är rätt nöjda med att vi nu gör detta. Det hade nämligen aldrig varit möjligt för Socialdemokraterna att göra det om man hade varit kvar vid makten och haft regeringspartner i form av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som säger nej till allt.

Socialdemokraterna glider trots detta nu mer och mer i riktning mot en mer generös migrationspolitik. Jag tycker att det har stått tydligt under hela våren att det är interna vänstervindar i Socialdemokraterna som nu leder till att man går ifrån en stram migrationspolitik.

Ola Möller brukar använda sig av ett retoriskt knep och säga att migrationspolitiken ska vara stram men inte korkad. Stram men inte korkad betyder tydligen att vi ska frångå EU-rätten och vara mer extensiva, mer generösa än vad som krävs, trots att Socialdemokraterna tidigare har sagt att en stram migrationspolitik innebär en politik i enlighet med EU-rättens miniminivå och våra internationella åtaganden.

Som jag nämnde tidigare tycker nu Socialdemokraterna i detta betänkande att vi ska gå längre och göra mer än vad EU-rätten kräver vad gäller kvotflyktingar. Till dem ska man ge permanenta uppehållstillstånd, trots att detta inte krävs. Man vill införa en ny och mer generös typ av uppehållstillstånd, det etableringstillstånd som Ola Möller talar om, vilket EU-rätten inte kräver. Man vill också att staten Sverige även i fortsättningen ska bekosta dyra offentliga biträden, vilket EU-rätten inte kräver.

Hur kommer det sig att Socialdemokraterna glider i den här riktningen? Handlar det om en anpassning till extremisterna i Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att över huvud taget kunna få ihop ett regeringsunderlag efter valet i höst? Eller hur kommer det sig att Socialdemokraterna har lämnat den strama migrationspolitiken för en mer generös sådan, som man kallar icke-korkad?