Fru talman! Tänk er en elev som anstränger sig och varje kväll sitter vid köksbordet och gör sina läxor för att få de betyg som vederbörande verkligen förtjänar. Sedan konkurreras det barnet ut av en annan elev, som inte kan mer utan bara råkar ha gått på en skola som sätter mer generösa betyg.

Det är ingen hypotetisk situation. Det är verkligheten för tusentals elever i Sverige i dag. Chansen till en bra utbildning har delvis blivit ett lotteri. Det gör vi nu upp med.

Fru talman! Varje år lämnar nästan 20 000 elever grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det är ett underbetyg till det svenska skolsystemet. Det är oacceptabelt. Det system som vi har ärvt är ett misslyckande. I det systemet har betygsinflation tillåtits växa fram och öka år för år utan att någon tagit ansvar för det.

Vi moderater vill att den elev som anstränger sig ska veta att det lönar sig. Vi vill ha ett betygssystem där betyget faktiskt säger någonting om vad barnet kan, inte om vilken skola barnet råkar ha gått på. Det är grunden för den proposition som vi debatterar här i dag.

Fru talman! Den här propositionen vilar på tre ben. Det första handlar om att vi tar fram en ny betygsskala. Vi ersätter den nuvarande sexstegsmodellen med en skala från 1 till 10. När lärarna har fler steg att använda sig av får de bättre verktyg för att med ökad precision spegla vad eleverna faktiskt kan. I dag kan skillnaden mellan två barn med vitt skilda kunskaper osynliggöras inom ramen för samma betygsnivå. Det är inte rättvist mot vare sig barnen eller för den delen lärarna som sätter betygen.

Det handlar också om rättvisa för de elever som inte kan lika mycket. De barn som får betygssteg nummer 3 i det nya betygssystemet når inte upp till nivån av godtagbara kunskaper på nivå 4. Men nu kommer ansträngningen fortfarande att löna sig. Ligger man precis på gränsen till godtagbara nivåer kommer ansträngningen att räknas in i det totala betygsdokumentet. Det är en stor och påtaglig skillnad mot i dag.

På samma sätt får de elever som ligger långt ifrån godkänt tidigt en tydlig signal om det, och det finns möjlighet att sätta in stöd i rätt tid.

Det andra benet handlar om att vi nu inför nationella slutprov, som rättas centralt och som – hoppas vi – i stor utsträckning kan automatiseras. Inga enskilda lärare eller skolor ska kunna påverka utfallet. Proven ska ge ett oberoende, objektivt mått på vad eleverna faktiskt kan. De kan användas för att kalibrera betygsvärden och ingå som del av varje barns meritvärde. Det blir ett externt kvitto på kunskaperna.

De nationella slutproven är dessutom ett verktyg för att värna lärarrollens auktoritet. Vi tror att ett objektivt mått att förhålla sig till minskar pressen från elever, föräldrar och rektorer att sätta generösare betyg än vad som är rättfärdigt. Det bidrar till att stärka lärarna.

Det tredje benet handlar om kalibreringen, som också varit föremål för diskussion här i dag. Det låter tekniskt, men innebörden är enkel. Det som ska räknas är vad man kan, inte var någonstans man gick i skolan. Om en skola konsekvent sätter högre betyg än slutproven visar kommer betygen att kalibreras ned i meritvärdesberäkningen. Är förhållandet det omvända justeras de upp. Modellen bygger på 70 procent kalibrerat betygsvärde och 30 procent slutprovsresultat. Kalibreringen skapar den likvärdighet mellan skolor som vi tror är avgörande för att få bukt med glädjebetygen vi ser i dag.

Det bedömningssamråd som vi nu inför, där lärare som undervisar i samma ämne ska samråda med varandra inför betygssättning, skapar likvärdighet också inom skolor. Tillsammans täcker de två systemen hela bilden.

Fru talman! Låt mig också säga något om behörighetsreglerna, eftersom det är en fråga som engagerar här i kammaren. I dag kan ett enskilt svagt ämne stänga dörren till gymnasiet för ett barn som i övrigt presterar väl. Det är inte rättvist, och det ändrar vi nu.

Med ett meritvärde på lägst 4 som behörighetskrav får fler barn en verklig chans att komma in på gymnasieskolan. Starka resultat i andra ämnen kan nämligen väga upp för de där svagaste. Vi beräknar att antalet elever som saknar behörighet till gymnasiets nationella program ungefär halveras med det nya systemet.

Jag hör kritiken från oppositionen. Det sägs att systemet är komplext, att det saknas parlamentarisk förankring och att kalibreringen riskerar att undergräva lärarna. Låt mig bara kort få bemöta det.

Kalibreringen undergräver inte lärarnas roll. Den stärker den. Lärarna sätter fortsatt betyg utifrån sitt eget kunskapsunderlag, precis som i dag. Det är sedan en statlig myndighet som genomför kalibreringen. Lärares samlade bedömning utgör fortsatt en central del av meritvärdet. Men som jag nämnde i ett tidigare replikskifte kan vi inte ha tusentals olika måttstockar på vad en elev i Sverige ska kunna. Vi måste ha en gemensam måttstock. Det hoppas vi kunna nå med detta system.

Fru talman! Oppositionen kallar det nuvarande betygssystemet för ett historiskt misslyckande. Det håller jag med om. Men det väcker en naturlig fråga: Varför gjorde man ingenting åt detta under sina åtta år vid makten? Det krävs tydligen en borgerlig regering för att det faktiskt ska levereras även på det här området.

Mönstret är dessvärre bekant. Offentlighetsprincipen för friskolor är äntligen på plats, tack vare en borgerlig regering. Den tioåriga grundskolan är äntligen på plats, tack vare en borgerlig regering. Registerkontrollerna i skolan är nu skärpta, och det nya betygssystemet är nu reformerat – allt tack vare en borgerlig regering.

Fru talman! Det här är den sista av de stora skolpolitiska propositioner som vi debatterar denna vår, och det är ingen liten sak. Det nya betygssystemet är en del av någonting mycket större. Tillsammans med kunskapsbaserade läroplaner, ett förbättrat stödsystem, en ny lärarutbildning som rustar lärarna för klassrummet, fler åtgärder för trygghet och studiero i den svenska skolan och en reglering av lärarnas undervisningsuppdrag utgör detta den största förbättringen av den svenska skolan på 30 år.

Vi gör detta för att se till att alla barn får den bästa möjligheten att nå så långt de kan och så långt det bara går. Vi gör det för alla föräldrar som lämnar ifrån sig sina barn i hopp om att barnen ska få möjlighet att rustas för framtiden. Vi gör det för alla lärare där ute, som ska få de bästa möjliga förutsättningarna för det kanske viktigaste uppdrag man kan ha: att undervisa nästa generation.

En gång i tiden byggdes Sverige starkt av att livschanser utjämnades – det spelade ingen roll varifrån man kom, utan det som spelade roll var ens ansträngning och vart man var på väg. I skolan sker den resan på riktigt, och den skolan bygger vi nu. Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)