Fru talman! Jag tänkte inleda med några korta ord från ett studiebesök som jag gjorde under vår senaste plenifria vecka. Då besökte jag Ljungbys sjukhus och primärvård, och det var väldigt intressant att höra om deras arbete och samarbete med den kommunala hemsjukvården, i synnerhet när det gäller de särskilda boendena.

Hela processen att arbeta med en omställning till en god och nära vård tar tid, och vi får inte glömma bort att en stor del av det bedrivs i kommunal regi. Lika viktigt är det med den tydliga fördelningen kring vem som gör vad, och det viktigaste fokuset borde kanske vara hur man kan förstärka och förbättra samarbetet. Hur kan man se till att samverkan med den här tydliga ansvarsfördelningen fungerar väl?

Jag yrkar bifall till reservation 2 och vill inleda med att säga att propositionen ändå tar sin utgångspunkt i ett verkligt problem. Patienter i den kommunala hälso- och sjukvården är ofta äldre, sköra och har komplexa vårdbehov. Många har flera sjukdomar samtidigt och är beroende av att vården fungerar i hemmet, på särskilt boende eller i annan kommunal verksamhet. Då behöver det finnas god tillgång till medicinsk kompetens, tydliga ansvarsförhållanden och en fungerande samverkan mellan kommun och region.

Miljöpartiet delar därför regeringens ambition att stärka den medicinska kompetensen i den kommunala hälso- och sjukvården. Det är också bra att regeringen vill skapa bättre och tydligare förutsättningar för avtalen om läkarmedverkan mellan regioner och kommuner. De avtalen behöver fungera bättre. De behöver vara tydliga och kunna följas upp. Regionerna behöver ta sitt ansvar för att avsätta de läkarresurser som krävs för att patienter i kommunal hälso- och sjukvård ska kunna få en god och säker vård.

Men propositionen innehåller också ett annat förslag, och det är att kommuner ska få anlita läkare i de verksamheter som avser den kommunala hälso- och sjukvården. Det är den delen vi motsätter oss.

Fru talman! Remisskritiken mot den här delen av propositionen är stark och omfattande. En majoritet av remissinstanserna avstyrker eller är negativa till förslaget. Det handlar bland annat om SKR, flera regioner, flera kommuner och företrädare för professionen.

Den första och kanske mest grundläggande invändningen gäller just ansvarsfördelningen. Om både regionen och kommunen har läkare som arbetar patientnära runt samma patientgrupper uppstår en risk för otydlighet. Vem har det samlade medicinska ansvaret? Hur ska vårdkedjan hållas ihop? Hur undviker vi att patienten hamnar mellan olika aktörer, olika journalsystem, olika remissvägar och olika organisatoriska logiker?

Regeringen säger att ansvarsfördelningen inte förändras och att regionen fortsatt ska ha ansvaret för läkarinsatserna. Men om kommunen samtidigt får möjlighet att anlita läkare för patientnära kliniskt arbete skapas i praktiken en parallell struktur. Då räcker det inte att säga att ansvaret formellt ligger kvar hos regionen. För patienten, de anhöriga och personalen måste ansvarsfördelningen också fungera i vardagen.

Det är här remissinstansernas kritik måste tas på allvar. De varnar för dubbla strukturer, ineffektiv resursanvändning och en vård som blir mer splittrad. Det handlar om patienter med stora vårdbehov, där kontinuitet, samordning och tydlighet är avgörande för patientsäkerheten.

Fru talman! Den andra stora invändningen handlar om jämlik vård. Regeringen beskriver förslaget som en frivillig möjlighet för kommunerna, men just det är också en del av problemet. Kommuner har mycket olika ekonomiska, organisatoriska och praktiska förutsättningar. Större och ekonomiskt starkare kommuner kan ha möjlighet att anlita läkare. Mindre kommuner, kommuner med svagare ekonomi och kommuner i den del av landet där jag bor, där regionen redan har svårt att rekrytera läkare, kommer sannolikt att ha betydligt sämre möjligheter. Då riskerar tillgången till läkare i kommunal hälso- och sjukvård att bli beroende av vilken kommun en patient bor i. Det är inte rätt väg att gå. Vården ska ges efter behov, inte efter kommunens storlek eller ekonomi.

Detta blir särskilt viktigt i de delar av landet där kompetensförsörjningen redan är mycket ansträngd. I norra Sverige, i glesbygd och på många mindre orter är det redan svårt att bemanna vårdcentraler och säkra tillgången till specialister i allmänmedicin och geriatrik. Om kommuner och regioner ska konkurrera om samma begränsade läkarresurser riskerar vi att förvärra de problem som redan finns. Det är i varje fall inte en lösning.

Regeringen konstaterar att bristen på läkare är en realitet som kommuner och regioner behöver förhålla sig till, men slutsatsen borde då inte vara att skapa ytterligare arbetsgivare som ska konkurrera om samma läkare. Det som behövs är i stället en förstärkning av primärvården och bättre förutsättningar för regionerna att ta det ansvar de redan har. Det handlar om fler specialister i allmänmedicin, bättre kontinuitet, fungerande fast läkarkontakt och en primärvård som har resurser att vara närvarande också för patienter i den kommunala hälso- och sjukvården. Det handlar även om att säkra kompetensförsörjningen vad gäller ST-platser framöver.

Vi säger ja till den del av propositionen som handlar om tydliga föreskrifter för avtal om läkarmedverkan, för genom bättre och mer enhetliga avtal kan regionernas ansvar bli tydligare och kommunernas ställning stärkas. Det är rätt inriktning. Det stärker samverkan utan att skapa splittrade organisationer.

Fru talman! Det finns ytterligare problem som flera remissinstanser pekar på och som jag vill belysa. Den tidigare talaren Karin Rågsjö belyste dem mycket väl. Det kommer relevant kritik från olika organisationer och vårdprofessioner. Det handlar om journalföring, delning av journaldata, remisshantering, provtagning, läkemedelsförskrivning med mera. Sveriges läkarförbund har dessutom lyft frågor om fortbildning, kollegialt utbyte, forskning, lokaler, teknisk utrustning och ansvar under jourtid. Det är viktiga invändningar som jag tycker att regeringen avfärdar för lättvindigt utan att ge ordentliga svar. Det är beklagligt.

Fru talman! Miljöpartiet vill se en starkare kommunal hälso- och sjukvård. Vi vill se bättre tillgång till medicinsk kompetens och bättre samverkan mellan kommuner och regioner, men vi vill inte gå en väg som riskerar att leda till parallella vårdstrukturer, otydligare ansvar och större skillnader mellan kommuner.

Jag vill passa på att lyfta fram några exempel, eftersom det är väldigt tufft i norra Sverige. Det finns dock positiva exempel. Jag pratade just med en person som valt att flytta från Stockholm till Storuman och jobba i sjukstugan där. Där jobbar man framgångsrikt med ny, digital teknik för att kunna bistå patienter. Man har ett välfungerande samarbete med den kommunala hemsjukvården. Ett annat exempel som jag tyckte var fint var nyhetsinslaget om Maja Johansson, som flyttade från Lysekil till Arjeplog. Hon hade sett bilder på Google av den fantastiska naturen där. Hon var lycklig och är kvar – och i Arjeplog är de extremt lyckliga över att ha lyckats tillsätta sin första ST-tjänst på flera år.

Det är alltså värdefullt att flytta till norra Sverige, men vi måste förstå att det ändå finns enorma utmaningar med att rekrytera allmänläkare där. Den här reformen löser inte det grundläggande problemet.

Avslutningsvis vill jag – även om jag inte har suttit i socialutskottet under hela mandatperioden, långt därifrån – passa på att tacka Malin Danielsson för det arbete hon har gjort. Det gäller i synnerhet funktionsrättsfrågor. Det handlar också om den person och den politiker hon är. Jag upplever att det har varit väldigt värdefullt att ha en person som med ett brinnande hjärta, respekt, saklighet och en fin ton har jobbat stenhårt för dessa frågor. Vi tillhör inte samma parti, men vi har stor respekt och uppskattning för varandra. Stort tack! Lycka till i framtiden!

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 9 juni.)