Fru talman! Sedan 1992 har kommunerna fått ökat ansvar för sjukvårdsinsatser inom äldreomsorgen och inom hemsjukvården, även om ansvaret fortsatt är delat mellan kommunerna och regionerna. I praktiken innebär det att kommunerna numera har ett långtgående ansvar inom äldreomsorgen och hemsjukvården för personer med komplexa sjukdomstillstånd, samtidigt som det fortsatt är regionerna som står för de insatser som kräver läkarkompetens.

För att lösa detta delade ansvar har man samverkansavtal. I de fall då det fungerar bra finns det en läkare på en vårdcentral med geriatrisk kompetens som är kopplad till ett äldreboende. Denna har ansvar för att följa upp patienterna löpande och att även finnas tillgänglig under jourtid. Tyvärr fungerar detta inte tillräckligt bra ute i verkligheten. Avtalen är inte tillräckligt bra, och kommunerna är generellt svaga som förhandlingsparter i förhållande till regionerna.

I och med detta förslag stärker vi kommunerna som avtalsparter så att fler fungerande avtal ska kunna tecknas och så att verkligheten ska stämma överens med ambitionen om god tillgång till läkarkompetens i regionens regi inom den kommunala äldreomsorgen. Det är viktigt och bra men inte tillräckligt.

Fru talman! I runda slängar utförs en fjärdedel av svensk sjukvård av kommunerna, men de får enligt lag inte anställa läkare för det patientnära arbetet. Är då detta ett problem? Ja, menar många.

Barbro Westerholm var en som tidigt lyfte detta problem och betonade att äldre ofta har komplexa sjukdomsbilder och därför behöver mer, inte mindre, tillgång till läkare och kvalificerad medicinsk kompetens. Hon kopplade detta till synen på äldre – ett slags ålderism, helt enkelt. De med störst behov får inte samma kvalitet i vården som andra grupper.

Många äldre på särskilda boenden delar Barbros uppfattning. I Socialstyrelsens årliga enkätundersökning från 2025 mättes möjligheten att träffa läkare vid behov för den som bor på särskilt boende. Endast hälften av de tillfrågade uppgav att de tyckte att det var lätt eller ganska lätt att få träffa en läkare vid behov. Då talar vi om personer som ofta har stora vårdbehov – annars skulle de inte bo på ett särskilt boende.

Även Coronakommissionen lyfter upp frågan och pekar på att det är ett problem att äldreomsorgen är beroende av regionernas prioriteringar för medicinska bedömningar som bara en läkare kan göra. De pekar också på att läkare i princip inte kan delta i kommunens planeringsarbete på vårdområdet, inte ens i det krisledningsarbete som kommunen har att utföra exempelvis under en pandemi.

Coronakommissionen slår också fast att motsvarande uppdelning i ansvaret mellan olika huvudmän inte finns i våra grannländer samt att det är svårt för läkarna att inom regionen leda utvecklingen av medicinska rutiner och insatser på enskilda särskilda boenden. Det sistnämnda finns det också ett stort behov av inom äldreomsorgen, då äldre i dag har en betydligt mer komplex sjukdomsbild än vad man hade på 90-talet, när ädelreformen genomfördes och mycket av ansvaret flyttades till kommunerna.

Ytterligare myndigheter som under en längre tid lyft att kommuner bör få rätt att anställa läkare är Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen.

Fru talman! Vad får då bristande samverkansavtal eller förbudet att anställa läkare för konsekvenser i vardagen för dem som bor på boendena och för vårdpersonalen?

Utredningen som ligger till grund för förslaget beskriver detta väl – och jag citerar: Det förekommer att läkarinsatsen brister bland annat genom att uppgifter som bör utföras av en läkare antingen inte blir utförda eller utförs av personal som inte är läkare. Bristerna i läkarmedverkan förekommer löpande men upplevs särskilt problematiska utanför ordinarie arbetstid.

Utredningen skriver också att det inte är ovanligt att det saknas en jourläkarresurs som kan bistå den kommunala hälso- och sjukvården. När så är fallet blir regionens akutmottagning ofta det enda praktiska alternativet för patienter som behöver en läkarbedömning under jourtid.

Med andra ord: Den äldre får ingen läkarinsats. Den äldre får en insats av någon som inte är läkare trots att det är en läkarinsats som krävs, eller så behöver den äldre åka till akuten. Detta skapar inte bara stress och oro hos den som behöver läkarinsatsen. Utredningen pekar även på att det skapar merarbete och stress hos personalen inom äldreomsorgen. Plus att vi vet att det här skapar ett tryck på akutmottagningarna som hade kunnat undvikas.

Fru talman! Självklart hoppas jag och många med mig att samverkansavtalen ska vara nyckeln till att lösa alla de problem som jag har lyft upp. De kommer säkert att vara det i många fall, men det är också hög tid att göra upp med det otidsenliga förbudet för kommuner att anställa läkare inom äldreomsorgen.

I nästa vecka skulle Barbro Westerholm ha fyllt 93 år. Hon brukade alltid säga att politik är ett maratonlopp. Hon finns tyvärr inte längre med oss, men hade hon varit här i dag hade hon kunnat addera ytterligare en sak på den långa lista över förbättringar för Sveriges årsrika som hon har medverkat till. Det är i hennes anda som vi som tog över stafettpinnen nu tar klivet över mållinjen i maratonloppet om läkare inom äldreomsorgen.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Det här är nog min sista debatt för socialutskottet och min sista debatt i kammaren över huvud taget. Därför vill jag passa på att tacka kollegorna i socialutskottet för bra samarbete och härliga debatter och kammarkansliet för allt gott arbete som kammarkansliet gör. Jag önskar er alla en riktigt glad sommar och trevlig ledighet när det väl är dags.

(Applåder)