Fru talman! Då dök det omedelbart upp en ny fråga: Hur ska detta utvärderas?

En fråga som blir väldigt intressant, tycker jag, är att du som läkare måste ha förutsättningar att ta prover, exempelvis. Du måste ha tillgång till labb, lokaler och teknisk utrustning som är nödvändig för en läkare. Det är inte bara att springa runt med ett stetoskop och hoppas på det bästa, utan det behövs lite mer.

Då undrar jag hur detta ska gå till i kommuner med 20 000 invånare? Kommer det att bli andra avtal? Kommer man i kommunerna att ha förutsättningar att rigga för det man ska göra? Det kanske handlar om att bygga ett eget litet labb – vad vet jag. Och kommer staten – nästa regering, där jag hoppas att ni inte sitter – i så fall att behöva betala till dessa laboratorier och så vidare? Eller hur är det tänkt?

Oerhört många har varit negativa till den här reformen, och det handlar inte bara om rädsla utan om krass kunskap om hur det fungerar. Jag tycker att det hade varit betydligt bättre om ni i stället hade kommit med en reform för fler geriatriska mottagningar – det är underskott på sådana i Sverige – eller om ni hade kommit med ett förslag som jag tror att vi alla här hade hängt på: att man skulle gå efter behov när det gäller de nära läkarna så att äldre, sköra och personer med större behov skulle ha tillgång till läkare i första hand. Nu är det ungefär 30 procent som har en egen husläkare. Det tycker jag hade varit en bra reform.

Men jag undrar fortfarande hur det är tänkt när det gäller de här lite svårare frågorna? Och har ni funderat lite på varför just skolläkarna inte har funkat och varför det är så svårt för dem i kommunerna, när det inte finns någon kompetens att leda läkare? Hur ska det lösa sig i den här materien?