Fru talman! Många kommer ihåg pandemin. Den var ett slag i ansiktet på många äldre och sköra. Lärde vi oss något av pandemin? Har den SD-beroende regeringen stärkt kommunernas äldreomsorg? Eller är det så att när den ekonomiska krisen kom svarade inte statsbidragen mot behoven? Det kan man fundera över.

Under pandemin var det ständigt Moderaterna, KD och SD som tydligt sa att allt var regeringens fel. Numera är det kommunernas och regionernas fel – ibland. Det är snabba puckar.

Allt fler blir äldre, och det måste vi möta på olika sätt. Inom äldreboenden och äldreomsorgen måste det finnas utbildade undersköterskor. Det är oerhört viktigt att ha det kravet. Sjuksköterskorna behövs för att leda omvårdnadsarbetet och handleda undersköterskor och vårdbiträden i den komplexa vård som äldreomsorgen innebär. Det behövs också specialistkunskaper inom omvårdnad och medicin för att leda det förebyggande arbetet och undvika onödigt lidande. Men det behövs också fler geriatriska mottagningar. Där finns en brist i dag.

Det är alltid bra att lyssna på, eller snarare läsa, remissinstanserna. I propositionen framgår det att det finns ett nästan samfällt nej till regeringens förslag. Flera remissinstanser för fram att förslaget kan bidra till att förvärra befintliga problem med att rekrytera läkare eftersom kommuner och regioner kommer att konkurrera om samma personer.

Svenska Läkaresällskapet och Läkarförbundet skriver om fragmenterad vård att den riskerar att leda till två parallella vårdkedjor, vilket försvårar helhetssynen på patienten. Vidare skriver man om kompetensförsörjning att den befaras dränera vårdcentralerna på specialister i allmänmedicin. Dessutom skriver man om patientsäkerhet att den riskerar att leda till otydliga ansvarsgränsdragningar mellan kommun, region och hälso- och sjukvård.

Svenska Läkaresällskapet skriver att det bör läggas betydligt mer resurser på primärvården för att man där ska kunna fokusera på att de äldre och sköra ska komma först i ledet för att få en läkare. Förslaget riskerar också att få negativa konsekvenser för läkarnas fortbildning och forskning, kompetensutveckling och utbyte av kunskap kollegor emellan. Det handlar om att det kan bli en ensam läkare.

Läkarförbundet har skrivit att det finns frågetecken i lagförslaget om tillgången till exempelvis laboratorium, provtagning, lokaler och teknisk utrustning som är nödvändiga för läkaryrket.

Förbundet drar också paralleller till skolhälsovården, där det finns stora problem. Det är ett område där kommuner redan i dag kan anställa läkare, och det råder omfattande och strukturella svårigheter med kompetensförsörjning av skolläkare och kunskapen och förmågan hos landets skolhuvudmän när man ska säkerställa bristerna.

Det är som sagt alltid bra att lyssna på remissvaren.

Om kommunerna ska anställa fler läkare för att arbeta med det som regionerna är ansvariga för blir det två huvudmän. Det är inget snack om det. Och det riskerar att försvaga hela samhällets förmåga att arbeta med gruppen.

I likhet med majoriteten av remissinstanserna som avstyrker förslaget anser vi att regeringens förslag skulle skapa parallella vårdstrukturer och otydlig ansvarsfördelning. Det riskerar också att leda till ojämlik vård eftersom ekonomiskt stabila kommuner får möjlighet att anlita läkare medan kommuner med lite sämre ekonomi inte har det.

Fru talman! I likhet med Svenska Läkaresällskapet och Läkarförbundet anser vi att det i stället behövs en förstärkning av primärvården och tillräckligt många specialister i allmänmedicin som kan vara fasta läkarkontakter. Det är även viktigt att vårdpersonalen som jobbar med äldre har en kompetens och erfarenhet av äldres behov av vård samt att det behövs fler geriatriska mottagningar.

Äldreomsorgen är komplex. Jag tänker på dem som jobbar närmast de äldre. Det är oftast undersköterskor. Det här handlar om helheten, om alla lagar som Tidöpartierna har stiftat och hur lagarna kommer att slå mot alla de svenskar med utländsk bakgrund som i detta nu jobbar inom äldreomsorgen. Enligt SKR är det 33 000 undersköterskor och vårdarbetare som arbetar i kommuner och regioner som har kommit till Sverige det senaste decenniet. Då frågar man sig hur utbildningsnivån är för dessa personer. Det vanligaste är att utrikes födda som arbetar inom äldreomsorgen har en akademisk bakgrund, jämfört med inrikes födda. Hela 39 procent av de utrikes födda har högskoleutbildning, vilket delvis beror på att utländska examina ibland kan vara svåra att validera i Sverige.

Det är inte signalpolitiken som kommer att få vården i Sveriges äldreomsorg att bli bättre, utan det är resurser och kompetenshöjning. Vidare måste arbetsmiljön i äldreomsorgen vara sådan att de anställda trivs och stannar kvar.

Jag tänker på min pappa ibland. Han behövde inte jättemycket hjälp, men ändå lite hjälp med att handla, tvätta och städa. Han tittade på fotboll med killen från Kongo som var undersköterska. Min pappa fick träffa hela världen, och han tyckte att samtalen var intressanta. Men han hade alltid en relevant fråga till dem som kom hem till honom: ”Är du utbildad undersköterska?” Han hade en liten miniundersökning på gång som vi tittade på, vilken var intressant.

Så måste det vara. Närmast de äldre och de sköra måste det finnas utbildad personal med hög kompetens inom sitt område.

Jag yrkar bifall till reservation 1.