Fru talman! Vi socialdemokrater delar regeringens ambition att stärka den medicinska kompetensen i den kommunala hälso- och sjukvården. Det behövs.

Allt fler äldre lever längre. Allt fler människor med komplexa sjukdomstillstånd får vård i hemmet eller på särskilt boende. Den kommunala hälso- och sjukvården har blivit en allt viktigare del av vårdkedjan och ställer höga krav på medicinsk kompetens, kontinuitet, medverkan och samverkan. Det bevisades med all tydlighet under covidpandemin. Men att identifiera rätt problem är inte samma sak som att föreslå rätt lösning.

Fru talman! Patienterna i den kommunala hälso- och sjukvården hör ofta till dem som är skörast i vårt samhälle. De behöver en sammanhållen vård där ansvarsfördelningen är tydlig och där olika vårdgivare arbetar mot samma mål. Därför är det bekymmersamt att regeringen väljer att gå vidare med ett förslag som fått omfattande kritik under remissbehandlingen.

Regeringen vill öppna för att kommunerna ska kunna anställa läkare för patientnära kliniskt arbete när regionernas läkarmedverkan inte fungerar. Det låter kanske enkelt. Men risken är att man skapar nya problem i stället för att lösa de befintliga.

Det är inte bara vi socialdemokrater som ser dessa risker. Det är också en styrka i vår reservation att samtliga oppositionspartier står bakom den gemensamma linjen om att avslå just den del av regeringens förslag som öppnar för att kommuner ska kunna anställa läkare.

Vår reservation innebär att riksdagen ska avslå regeringens förslag till ändring i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) i de delar som avser 12 kap. 1 och 3 §§ – det vill säga de bestämmelser som ger kommuner denna möjlighet – och anta lagförslaget i övrigt. Det visar att det finns en bred samsyn i oppositionen om att värna den medicinska kompetensen, patientsäkerheten och en tydlig ansvarsfördelning mellan regioner och kommuner.

Regeringen konstaterar själv att en majoritet av remissinstanserna var kritiska till eller till och med avstyrkte förslaget. Bland dem finns SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, Sveriges läkarförbund, flera regioner, Föreningen Sveriges Socialchefer och ett antal kommuner.

Kritiken är dessutom samstämmig. Man varnar för otydlig ansvarsfördelning, uppbyggnad av parallella organisationer och en risk att redan begränsade personalresurser flyttas runt i stället för att användas där de gör störst nytta.

Fru talman! Vi delar den oron. Förslaget riskerar att skapa dubbla organisationer och otydliga ansvarsförhållanden. Det riskerar att urholka regionernas ansvar för läkarförsörjningen, och det riskerar att leda till en mer ojämlik vård där kommunernas ekonomiska förutsättningar påverkar tillgången till läkarkompetens. Den vägen vill vi inte gå.

Fru talman! Problemet i svensk vård är inte att det finns för få huvudmän. Problemet är att det råder brist på läkare och annan vårdpersonal på många håll i vårt land. Vad hjälper det att ge kommunerna rätt att anställa läkare om samma läkare redan saknas i regionernas verksamheter?

Man löser inte personalbristen genom att flytta människor mellan organisationer. Tvärtom riskerar förslaget att öka konkurrensen om en redan begränsad kompetens. Därför vill vi stärka regionernas ansvar, inte försvaga det.

Fru talman! Samtidigt finns det delar i propositionen som vi välkomnar. Vi stöder förslaget att regeringen ska kunna meddela föreskrifter om hur avtalen om läkarmedverkan mellan regioner och kommuner ska utformas.

Det finns en betydligt bättre väg framåt. Genom tydligare och enhetligare avtal kan vi säkerställa att regionerna tar sitt ansvar för läkarmedverkan samtidigt som vården hålls samman. Det stärker patienternas trygghet utan att skapa parallella organisationer.

Men den långsiktiga lösningen handlar om något mycket större. Under flera år har kommuner och regioner kämpat med stora ekonomiska utmaningar. Samtidigt ser vi personalbrist inom såväl äldreomsorgen som primärvården.

Om regeringen verkligen vill stärka den medicinska kompetensen i kommunal hälso- och sjukvård krävs betydligt mer än organisationslösningar.

Det krävs investeringar i primärvården och sjukvården. Det krävs investeringar i äldreomsorgen. Det krävs fler utbildningsplatser och ett annat sätt att jobba med långsiktig kompetensförsörjning.

Det krävs också en äldreomsorg där personalen har tid att se människan och där kontinuitet och kvalitet står i centrum. Det krävs en politik som stärker välfärden i stället för att låta kommunerna och regionerna bära allt större ansvar med otillräckliga resurser.

Fru talman! Vi socialdemokrater säger ja till de delar av propositionen som stärker samverkan och tydliggör regionernas ansvar. Men vi säger nej till förslaget om att kommunerna ska kunna anställa läkare för patientnära kliniskt arbete.

Patienterna behöver inte fler huvudmän. De behöver en starkare, mer sammanhållen och framför allt mer jämlik vård. Vi står bakom reservation 2 under rubriken regeringens ramförslag.