Fru talman! Detta är förmodligen mitt sista anförande med anledning av ett utrikespolitiskt betänkande. Jag vill använda denna stund för att tala om min motion men också om något som är större än partipolitik, större än mandatperioder och större än våra dagliga politiska motsättningar. Jag vill tala om vårt ansvar som människor.

Palestiniernas situation beror inte på en naturkatastrof. Den är inte ett öde. Den är ett resultat av politiska beslut och av ockupation, fördrivning och ett systematiskt förnekande av ett folks grundläggande rättigheter.

Sedan 1948, då över 750 000 palestinier fördrevs i det som kommit att kallas al-nakba, har generation efter generation vuxit upp i flyktingläger, under militär kontroll eller i exil. Efter 1967 års krig inleddes en ockupation av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem. Den består fortfarande. Miljontals människor har levt hela sina liv utan frihet, utan självbestämmande och utan den trygghet som vi här i denna kammare tar för given.

Sverige har under lång tid stått upp för palestiniernas rättigheter. Sverige har bidragit med humanitärt bistånd. Sverige har stöttat FN:s resolutioner, som erkänner palestiniernas rättigheter. Sverige har erkänt staten Palestina.

Men jag måste fråga: Vad är värdet av detta stöd om vi, medan ett folkmord pågår, samtidigt fördjupar militära samarbeten med den stat som upprätthåller ockupationen? Vad är värdet av våra ord om de inte följs av handling? Vad är värdet av att ge med den ena handen om vi samtidigt tar med den andra?

Palestina är i grunden ett rikt land. Häv ockupationen! Då kan palestinierna klara sig själva. De behöver inget bistånd. De behöver frihet, möjligheten att använda sina resurser och rätten att bygga sin egen framtid.

Den 25 oktober 2023 ingick Sverige genom Försvarets materielverk ett tioårigt ramavtal med det svenska dotterbolaget till Elbit Systems, som är Israels största vapentillverkare. Samtidigt fortsatte världen att bevittna en katastrof i Gaza som saknar motstycke i vår tid.

FN-experter, människorättsorganisationer och folkrättsjurister har upprepade gånger varnat för utvecklingen och krävt att stater upphör med vapenexport och militärt stöd så länge allvarliga brott mot internationell rätt pågår.

Fru talman! Det som har skett i Gaza är inte bara en humanitär katastrof. Det är ett moraliskt test för hela världen. Tusentals familjer har utplånats. Hundratals journalister har mördats. Barn har begravts under rasmassor. Sjukhus, skolor, universitet och bostadsområden har förstörts. En stad med tusentals år av historia har förvandlats till ruiner.

Bakom varje siffra finns ett ansikte. Bakom varje ansikte finns ett namn. Bakom varje namn finns en familj som aldrig kommer att bli hel igen. Det är svårt att hitta en palestinier som inte har förlorat en bror, en syster, en kusin, en vän eller en annan nära anhörig. Nästan varje palestinsk familj bär på en berättelse om förlust, sorg och separation.

Jag har mött palestinier som inte längre räknar sina döda, eftersom de blivit för många. Jag har mött människor som bär nyckeln till ett hus som inte längre finns kvar. Jag har mött föräldrar som fortfarande väntar på barn som aldrig kommer hem.

Traumat stannar inte vid Gazas gränser. Det följer människor till flyktinglägren i Libanon, till lägenheter i Europa, till samhällen över hela världen. Det är ett kollektivt sår som har förts vidare från generation till generation.

Fru talman! Jag skäms som människa. Jag skäms över att många i denna kammare har valt att se palestiniernas lidande som mindre viktigt, mindre akut eller mindre verkligt än andras. Jag skäms över partier som med rätta fördömde Hamas men samtidigt har varit ovilliga att med samma tydlighet fördöma ockupationen, bosättningarna, folkmorden och de övergrepp som palestinierna dagligen utsätts för såväl i Gaza som på Västbanken och i Libanon.

Jag skäms över att en partiledare för ett svenskt parti sökte och var nära krafter inom den israeliska extremhögern samtidigt som Gaza brann. Jag skäms över tystnaden inför bosättarvåldet på Västbanken. Jag skäms över tystnaden när kristna och muslimska palestinier förlorar sina hem, sin mark och sina framtidsdrömmar.

Mest av allt skäms jag över att folkrätten alltför ofta behandlas som en princip som gäller vissa, inte alla. För mig är saken enkel: Antingen gäller folkrätten alla människor, eller så gäller den ingen. Antingen är varje barns liv lika mycket värt, eller så har vi övergett själva grunden för vår mänsklighet.

Fru talman! Historien kommer att fråga inte bara vad vi gjorde. Den kommer också att fråga vad vi såg och valde att ignorera. Den kommer att fråga vilka liv vi sörjde och vilka liv vi gjorde osynliga. Den kommer att fråga om vi stod upp för principer när det kostade något, eller om vi bara försvarade dem när det var bekvämt.

Därför uppmanar jag regeringen att verka för ett militärt embargo mot Israel och att upphöra med all vapenexport och import och alla militära samarbeten tills den israeliska regeringen fullt ut respekterar internationell rätt och folkrättens grundläggande principer.

Det är inte en fråga om att vara för eller emot ett folk. Det är en fråga om att vara för eller emot mänskliga rättigheter, för eller emot folkrätten, för eller emot människovärdet. För mig finns bara ett möjligt val.

Fru talman! När denna ockupation en dag tillhör historien kommer ingen att fråga vilket parti vi representerade. Ingen kommer att fråga vilka taktiska överväganden vi gjorde eller vilka opinionsmätningar vi följde. Man kommer att fråga om vi såg människors lidande och valde att agera, eller om vi såg det och valde att titta bort. Det är en fråga jag vill kunna svara på med gott samvete.

(Applåder)