Fru talman! Det låter som en bred utrikespolitisk debatt när man lyssnar på de tidigare inläggen!

Det här handlar, återigen, om den strategiska exportkontrollskrivelsen från regeringen och den nya lagstiftningen. I det här fallet vill jag vara tydlig med att svensk säkerhet och Sveriges försvar är intressen som vi inte är beredda att offra. Det går för vår del alltid först när det gäller exportkontroll, köp och försäljning av krigsmateriel.

Vi stod tillsammans med andra bakom den nya lagstiftningen från 2017 som byggde på den så kallade KEX-utredningen, som då uppdaterade regelverket. I det fallet var det solklart att export inte får ett ja om det inte finns ett försvars- eller säkerhetspolitiskt intresse i botten. Sedan får det inte strida mot svenska internationella förpliktelser eller utrikespolitiken i övrigt.

Till den bild som fanns lade vi att man bland de villkorliga hindren måste ta särskild hänsyn till om det mottagande landet respekterar mänskliga rättigheter. Även statens demokratiska status utgör ett centralt villkor för tillståndsgivningen.

Det är klart att det är någonting som alltjämt ska prövas. Men vi befinner oss i ett helt nytt läge. Sedan 2017 har vi hamnat i en ny realitet. Rysslands brutala angreppskrig mot Ukraina har förändrat läget, och om det tidigare fanns en debatt om den svenska försvarsindustrin och värdet av en svensk försvarsindustri tror jag att de flesta har sett värdet av en sådan i dag. Svensk försvarsindustri har en stor betydelse för Sveriges säkerhet och för Sveriges försvar men också för Sveriges utrikespolitiska röst, inte minst sedan vi blivit medlemmar i Nato.

Det är klart att medlemskapet i Nato ger nya förutsättningar och förändrar hur vi ska förhålla oss till våra allianspartner. En uppdatering av lagstiftningen var av det skälet nödvändig. Vi välkomnar den, och vi tycker också att det är bra med det avtal som träffas, för väldigt mycket av det vi just nu behöver är en förstärkning av produktionskapacitet och ett samarbete för att säkra att vi klarar att möta de utmaningar som vår säkerhet och Europas säkerhet står inför. Då måste vi verkligen säkerställa att det blir en klok utveckling på det här området med ett regelverk och en tillämpning som gör att vi kan samarbeta och utveckla mycket snabbare än vad vi har klarat så här långt. Det är en av de erfarenheter som vi har gjort.

I den så kallade KEX-utredningen diskuterade man också, som jag minns det, om vi kan exportera till ett land i krig. Rätten att försvara sig var självklar, men när frågan om att stötta Ukraina kom upp i debatten här i Sverige var det ju från början en fråga om hur vi skulle förhålla oss, och det har hela tiden legat med lite grann hur vi ska förhålla oss till eskalering och så vidare.

Här är det jättetydligt: Vi samverkar försvarsmässigt och produktionsmässigt. Leverans av svensk försvarsförmåga och krigsmateriel har i flera fall haft en avgörande betydelse för Ukraina. Det säger någonting om den nya verklighet som vi måste ta in och förhålla oss till. Från vår sida ser vi därför att det här är nödvändiga förändringar i lagstiftningen, och jag vill yrka bifall till utskottets förslag i betänkande UU18 om ett modernt och anpassat regelverk för krigsmateriel. Vi får se hur länge detta regelverk kommer att klara sig innan nästa förändring krävs!

När det slutligen gäller den strategiska exportkontrollen finns det utmaningar som jag vill uppmärksamma kammaren på, och det är när vi har export av produkter med dubbla användningsområden. De kan verka väldigt harmlösa eftersom de går till civila företag, men ibland uppkommer frågan: Finns det civila företag i alla länder? Eller är det så att i vissa länder har alla civila företag också en skyldighet att leverera till den militära förmågan?

I det här läget är det inte minst viktigt att titta på Kina, som faktiskt i mångt och mycket levererar till Ryssland och det angreppskrig som pågår mot Ukraina. Där finns det all anledning att se upp.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkande UU9.