Fru talman! Vi diskuterar i dag dels skrivelsen om export av krigsmateriel, dels regeringens lagförslag om uppdatering av krigsmateriellagstiftningen med anledning av Natomedlemskapet. Jag ska börja med att yrka bifall till vår reservation nummer 3, som handlar om export av krigsmateriel till Israel, som vi förstås är emot. Jag ska återkomma till det. Jag ska först bara säga några ord om lagstiftningen i sig.

Sverige har sedan mycket lång tid en högkvalitativ egen produktion av vapen, vapensystem, ammunition och annan krigsmateriel. Detta är bland annat en följd av vår långa period som neutralt och alliansfritt land. Vi ville inte göra oss beroende av stormakterna. Därför tog vi i nära samarbete mellan politiken och industrin fram egna stridsflygplan, egna ubåtar, eget luftvärn, egna stridsfordon och mycket mer.

I dag, när vi har blivit medlemmar i Nato, har detta kanske ironiskt nog blivit en stor tillgång. Vi är ett land som nu på ett mycket konkret sätt kan bidra till försvarsutbyggnaden i Europa och därmed också stärka Nato.

För att få ekonomi i denna vapenproduktion har det emellertid alltid varit nödvändigt med en viss export. Alla förstår att detta försätter oss i ett dilemma. Vi vill inte bidra till anfallskrig och brott mot freden, men vi anser samtidigt att alla länder har rätt att försvara sig mot angrepp. Samtidigt är dessa affärer långsiktiga, och förutsättningarna kan förändras över tid. Ett land som i dag är fredligt och använder svensk krigsmateriel för att försvara sig kan i morgon efter ett regimskifte vara en aggressiv stat som hotar sina grannar.

Därför har allt som rör krigsmaterielexport starka utrikes- och säkerhetspolitiska aspekter. Det måste finnas en stark lagstiftning, parlamentarisk insyn och parlamentariskt inflytande. På samma gång präglas allt detta också av sekretess, både utrikessekretess och affärssekretess. Det gör att det här i slutänden är ett ganska komplicerat område.

I Sverige har vi emellertid hittat en bra ordning, tycker vi, med en myndighet, ISP, som beslutar om tillstånd, men också ett parlamentariskt råd, Exportkontrollrådet, med deltagande av alla politiska partier i riksdagen. Där kan konkreta affärer diskuteras, och ISP:s generaldirektör får därmed vägledning. I tveksamma fall kan han i slutänden också lyfta de konkreta affärerna till regeringen för beslut.

Sverige har därmed en i grunden sträng kontroll av vapenexporten, faktiskt en av världens strängaste. Vi stärkte denna lagstiftning ytterligare 2018. Då enades sex av riksdagens åtta partier om en ny lagstiftning. Vi införde bland annat ett demokratikriterium och en bättre struktur för att följa upp affärer så att svenska vapen inte ska komma på avvägar.

Detta var en viktig uppgörelse. Den förbereddes av en utredning som leddes av moderaten Hans Wallmark, och från oss socialdemokrater deltog Lena Hjelm-Wallén. Vi lyckades alltså samla sex av de åtta partierna bakom ett sådant upplägg. Jag hade som ansvarig minister för dessa frågor förmånen att kunna lägga fram denna lagstiftning för riksdagen, och den är som sagt i kraft sedan dess.

Detta är en i grunden bra struktur. Det var en viktig uppgörelse vi gjorde då, och vår förhoppning är förstås att den ska ligga fast.

Helt säker på detta kan man emellertid aldrig vara – särskilt inte nu när ett av de partier som inte var med i uppgörelsen, Sverigedemokraterna, efter valet till hösten kan få tunga ministerposter på just detta område, om nu högern skulle vinna valet. Sverigedemokraterna har sagt att de poster man är ute är försvarsministerposten, utrikesministerposten och justitieministerposten, det vill säga just de poster som är viktiga för dessa exportfrågor.

Nu har man också gått hårt ut med att man inte längre respekterar de principer som exportlagstiftningen vilar på. Rent konkret handlar det om export av krigsmateriel till Israel – det är detta man har lyft upp speciellt.

Israel är ett land som Sverige inte gjort några nya krigsmaterielaffärer med sedan 50-talet; det går långt tillbaka. Detta beror bland annat på att Israel sedan årtionden bryter mot FN-resolutioner, ockuperar palestinsk mark, beslagtar palestinsk egendom, fördriver palestinier från deras ägor, har tusentals palestinier i fängelse på obestämd tid utan rättegång och koloniserar Västbanken med aggressiva och extrema bosättare.

Så var det redan före Gazakriget. Men det vi nu har sett i samband med Gazakriget har förvärrat situationen ytterligare. Det vi har sett de senaste åren kan inte beskrivas som något annat än helvetet på jorden för de miljoner civila som levt och lever i Gaza. Över 70 000 palestinier har dödats, varav över 20 000 barn, minst – hur många kanske vi aldrig kommer att få veta eftersom de kommer att vara begravda i rasmassorna. Gaza har blivit en barnkyrkogård.

Över 80 procent av Gaza har förstörts. Israel har använt svält som vapen, och allt verkar handla om att plåga det här folket och göra lidandet så stort att folket till slut ska tvingas lämna området. Detta sägs till och med öppet av israeliska regeringsföreträdare.

Det har gått så långt att Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har utfärdat en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för brott mot mänskligheten och mycket allvarliga krigsbrott. Internationella domstolen har också varnat för folkmord och krävt att Israel ska vidta åtgärder för att stoppa handlingar som kan komma att utgöra folkmord. Även om det slutliga avgörandet i folkmordsfrågan kommer senare är alla FN:s stater i detta läge skyldiga att göra allt man kan för att förhindra folkmord.

Ändå har Sverigedemokraterna nu alltså krävt att Sverige ska börja exportera vapen till Israel. Det är en oerhörd sak. Om Sverige skulle ändra linje i denna fråga kommer det att väcka enorm uppmärksamhet. Sverige skulle bli en paria i alla sammanhang där man diskuterar folkrätt och internationell rätt. Vi skulle bli utskämda. Så kan det alltså bli om högern skulle vinna det här valet. Då kan det plötsligt vara svenska vapen som man använder för att begå de krigsbrott som man nu anklagas för.

Vi socialdemokrater vill gå i andra riktningen. Jag sa att det inte görs några nya affärer med Israel sedan 1950-talet. Däremot finns det en liten post som utgörs av export av materiel som inte från början klassificerades som krigsmateriel men som nu har omklassificerats. Det handlar om komponenter till eldlednings, övervaknings- och varningsutrustning uppgående till ett värde av 11,6 miljoner kronor 2025. Det är förstås försvinnande lite i förhållande till den totala exporten, som är på 28 miljarder. Men det vore ändå en viktig signal att klart uttrycka att Sverige inte ska ha någon export alls till Israel i detta läge och att också denna lilla del måste stoppas.

Detta är, fru talman, innebörden i den reservation vi har till det här betänkandet, som jag alltså nu yrkar bifall till.