Fru talman! Jag yrkar inledningsvis bifall till reservation 5.

Dagens debatt handlar om ett nytt betygssystem. Ett betygssystem måste vara rättvist, pålitligt och likvärdigt. En elevs kunskaper ska bedömas på samma sätt oavsett vilken skola eleven går i eller var i landet eleven bor.

Så fungerar det tyvärr inte i dag. Dagens betygssystem har under lång tid präglats av en skarp gräns mellan godkänt och underkänt. År 1994 infördes godkäntgränsen, och 2011 drev den dåvarande borgerliga regeringen igenom betyget F. Tanken var att tydligare krav skulle sporra fler elever, men resultatet har i stället blivit att alltför många unga har sorterats bort. Det är inte ett rimligt system. Under decennier har många unga människor fått sin framtid begränsad, inte för att de har saknat förmåga att klara gymnasiet utan för att betygssystemet har byggt på en alltför hård och fyrkantig spärr.

Därför behövs en reformering av det svenska betygssystemet. Det är positivt att den skarpa Fgränsen nu tas bort och att elevernas samlade kunskap ska få större betydelse. Men, fru talman, den avgörande frågan är om det nya systemet på riktigt kommer att göra upp med utslagningen av elever i den svenska skolan.

Kommer det att undanröja den stoppkloss som den hårda Fgränsen har inneburit?

I dag går 15–20 procent av eleverna ut grundskolan utan att vara behöriga till gymnasieskolans nationella program. Det handlar om ungefär 20 000 elever varje år som inte kan ta steget direkt från grundskolan till gymnasiet.

Här återstår mycket för regeringen att bevisa. Av utredningen och förarbetena till propositionen om ett likvärdigt betygssystem framgår det att 8–10 procent av eleverna även fortsättningsvis kommer att vara obehöriga. Det är naturligtvis en förbättring, men 8–10 procent innebär fortfarande att tusentals elever varje år riskerar att stängas ute från gymnasiets nationella program. Detta är långt ifrån den bild regeringspartierna har försökt ge när de hävdar att de nu gör upp med Fbetyget och dess utsorterande effekter.

Även om andelen minskar till 8–10 procent, i enlighet med utredningens scenario, skulle Sverige fortfarande vara i EU:s bottenliga, ja, till och med sämst när det gäller utslagning.

Detta är inte tillräckligt bra. Det nya betygssystemet kan därför inte betraktas som en slutpunkt, utan det måste vara början på ett fortsatt arbete för att se till att betydligt fler elever kan gå vidare från årskurs 9 till gymnasieskolans nationella program.

Vi vet ju vilka konsekvenserna kan bli för den elev som inte kommer vidare. Den som saknar fullständig gymnasieutbildning får betydligt svårare att etablera sig på arbetsmarknaden, löper större risk att hamna i långvarig arbetslöshet och får mer begränsade möjligheter att forma sitt eget liv. Det är ett misslyckande inte bara för den enskilda eleven utan också för samhället. Vi har inte råd att varje år låta tusentals unga människor hamna vid sidan av utbildning och arbete.

Därför måste de allra viktigaste frågorna framöver vara hur vi fortsätter att minska utslagningen och hur vi ser till att utslagningen inte fortsätter med det nya systemet. Ett nytt betygssystem måste ytterst bedömas utifrån om det öppnar fler dörrar för unga människor, inte bara utifrån bokstäver, siffror och beräkningsmodeller.

Fru talman! Problemen med betygssystemet handlar inte bara om den hårda Fgränsen. De handlar också om likvärdighet, betygsinflation och om de ekonomiska drivkrafter som finns i marknadsskolan. När skolor konkurrerar om elever och skolpeng skapas stark drivkraft att sätta högre betyg – något vi har sett de senaste decennierna. Betygen riskerar då att bli ett marknadsföringsverktyg i jakten på nya elever och ökade vinster.

Vi har sett hur betygsfiffel och betygsinflation har urholkat förtroendet för systemet. Elever på vissa skolor har fått högre betyg än vad deras resultat motiverar. Betygen har blivit en valuta på skolmarknaden, vilket är djupt problematiskt. Betyg ska vara ett mått på elevers kunskaper, inte ett konkurrensmedel mellan skolor. Betyg ska vara rättvisande och gå att lita på vid antagning till nästa utbildningsnivå. De ska inte användas för att locka elever i syfte att öka skolföretagens lönsamhet.

Därför räcker det inte att förändra betygsskalan eller införa nya tekniska modeller. För att få ett rättvist och likvärdigt betygssystem krävs att vi också tar itu med de drivkrafter som skapar betygsinflation. Så länge vinstjakten och konkurrensen om eleverna består kommer också trycket att sätta omotiverat höga betyg att finnas kvar.

Vi socialdemokrater vill ha ett betygssystem som är rättvist och pålitligt, som minskar utslagningen och som inte korrumperas av betygsfiffel och vinstjakt.

Det finns också frågor om hur detta betygssystem ska fungera i praktiken. Kalibreringen måste vara begriplig för lärare, elever och vårdnadshavare. Ett betygssystem som få förstår riskerar snabbt att förlora sin legitimitet.

Vidare bygger modellen i hög grad på nationella slutprov. De var tänkta att genomföras digitalt, men införandet av de digitala nationella proven har havererat. Det väcker självklart frågor om hur robust systemet är.

Det finns också en risk att undervisningen i alltför hög grad inriktas på att eleverna ska prestera så bra som möjligt på ett enskilt slutprov. Men skolans uppgift är större än så. Undervisningen ska ge eleverna breda och varaktiga kunskaper, inte reduceras till provförberedelser.

Därför måste reformen följas noggrant och brister rättas till efter hand.

Vi socialdemokrater menar att eftersom det saknades bred parlamentarisk förankring under arbetet med att ta fram det nya betygssystemet behöver en bred parlamentarisk grupp arbeta under genomförandet för att det ska bli så bra som möjligt.

Fru talman! Något som ligger lite vid sidan av huvuddebatten är hur betygssystemet ska fungera i den kommunala vuxenutbildningen. Vi socialdemokrater menar att det återstår ganska mycket arbete för att säkerställa att det nya betygssystemet också blir rättvist och pålitligt för dem som studerar inom komvux.

Vuxenutbildningen har särskilda förutsättningar. Elever börjar och slutar vid olika tidpunkter, studerar i olika takt och kombinerar ofta utbildning med arbete och familjeliv. Komvux har även en central roll i kompetensförsörjningen.

Därför finns det skäl att vara orolig för en modell där antalet slutprov och tidpunkterna för proven begränsas. Det riskerar att skapa väntetider och flaskhalsar. Studerande tvingas vänta på prov för att kunna slutföra en kurs och gå vidare till nästa steg i sin utbildning.

Vi ser också en risk för att betygsättningen i alltför hög grad kommer att vila på ett enskilt slutprov och inte en sammanvägd bedömning av både slutprov och lärarens betygsättning. Men även inom komvux måste betyget vara en samlad bedömning av elevens kunskaper. Därför behöver frågan utredas vidare. Regeringen behöver återkomma med förslag om hur det ska fungera inom vuxenutbildningen.

Fru talman! Bakom varje siffra i den här debatten finns en elev, en ung människa som har kämpat sig igenom grundskolan eller gymnasiet, som har drömmar om framtiden och som vill få chansen att gå vidare. Därför får vi aldrig behandla betygssystemet som en fråga om enbart skalor och beräkningsmodeller. Det handlar om människors liv och framtid, om elever som drömmer om att bli undersköterskor, elektriker, lärare, ingenjörer eller kanske till och med Nobelpristagare, och också den som har haft det tufft i skolan måste få sina kunskaper och möjligheter rättvist bedömda.

Socialdemokraterna anser att vi bör ha ett nytt betygssystem som går att lita på, som öppnar fler dörrar än det stänger och som minskar utslagningen. Men betygssystemet kan inte betraktas isolerat. Vi måste gå vidare med att göra upp med systemfelet i den svenska marknadsskolan. Så länge jakten på elever och vinster får styra riskerar betygen att användas som konkurrensmedel, och då riskerar vi fortsatt betygsinflation, segregation och marknadskaos.

Skolans resurser ska gå till undervisning, lärare och stöd till eleverna, inte till företagsvinster. Ingen elev ska behöva känna att framtiden tog slut redan i årskurs 9 på grund av ett betygssystem som inte såg elevens samlade kunskaper.

Skolans uppgift måste vara att ge fler unga en väg framåt, inte att sortera bort dem innan vuxenlivet ens har startat.

(Applåder)