Herr talman! Jag börjar där jag slutade, i det arbete som regeringen har utfört under mandatperioden för att steg för steg helt enkelt höja kraven för att få jobba inom svensk äldreomsorg.

Det sista steget i detta är utdrag ur belastnings- och misstankeregister. Det är något som jag tycker är otroligt viktigt, inte minst för att rensa ut dem som är direkt olämpliga att jobba där. De är inte många, men de förstör otroligt mycket för en hel yrkesgrupp och framför allt för den äldre som drabbas.

En viktig del i arbetet har varit just att medarbetare måste kunna lita på sina kollegor. När vi steg för steg höjer kraven för att få jobba inom svensk äldreomsorg förstår jag att vissa tycker att detta inte riktigt rimmar med den kompetensbrist vi har. Men det beror just på att vem som helst inte kan jobba inom svensk äldreomsorg. Det är ett väldigt avancerat yrke som kräver mycket. Det kräver kompetens, det kräver det svenska språket, det kräver otroliga mängder tålamod och empati och det kräver förmåga till bemötande.

Det handlar om att man behöver vara lämplig och kunna lita på sina medarbetare eftersom detta ofta är ett teamarbete. Dessa delar är först och främst till för att öka tryggheten och säkerheten för äldre och höja kvaliteten inom svensk äldreomsorg. Det handlar om att steg för steg helt enkelt öka attraktionskraften och statusen i dessa viktiga yrken, för vem som helst kan alltså inte jobba inom äldreomsorgen.

Det finns en annan del som jag har märkt under många av mina studiebesök. Vi pratar ibland om minutstyrning och hur dåligt det är för både stress, press och kultur i allmänhet. Jag håller helt med.

Det finns delar där man använder ett planeringsverktyg och samtidigt har ett uruselt ledarskap och en chef som inte ser och bekräftar sina anställda utan i stället styr med minuter. Det tas då ingen hänsyn till att Agda behöver längre tid på toaletten eller med duschningen för att hon har blivit så mycket sämre, och man har inte använt planeringsverktyget på det sätt det var menat att använda. Då blir det katastrof. Då får man sjukskrivningar och personal som går från heltid till deltid, och man får definitivt personal som lämnar yrket. Så kan vi inte ha det.

Om jag får frågan från mina kommunföreträdare om jag rekommenderar minutstyrningen säger jag alla dagar i veckan: Nej, det gör jag inte! Men jag tänker inte lagstifta mot ett specifikt planeringsverktyg.

Vad jag däremot tänker göra är att jobba för att stärka ledarskapet i svensk äldreomsorg. Alldeles oavsett om det handlar om privat regi, kommunal regi, en stor kommun, en liten kommun, norr eller söder sammanfaller ofta kvalitet i äldreomsorgen, låga sjukskrivningstal, lättare att rekrytera, många som jobbar heltid och är nöjda med sin anställning och framför allt äldre som känner sig trygga och säkra och som är glada och har en livskvalitet med en sak, och det är ledarskapet.

Just därför har jag nyligen tillsatt en utredning om att ta fram ett ledarskapsprogram, precis som det vi har inom skolan. Vi skulle ju aldrig drömma om att plocka bort rektor och biträdande rektor inom skolans och förskolans värld. Men inom äldreomsorgen finns inget liknande; det finns inga stödfunktioner till alla de duktiga socionomer och sjuksköterskor som jobbar som enhetschefer.

Jag tror att det är avgörande att stärka ledarskapet inom svensk äldreomsorg om vi ska få en bättre kvalitet. Vi ska ha ett ledarskap som ser och bekräftar sina medarbetare och som höjer statusen och attraktionskraften för de här viktiga yrkena. Framför allt ska vi ha ett ledarskap som när man får frågan ”Vem är ni till för?” svarar: de äldre.

Jag ser fram emot att ta emot denna utredning, inte den här mandatperioden men nästa, och att därmed också kunna sjösätta en ledarskapsutbildning inom svensk äldreomsorg.

Min fråga blir givetvis: Är detta något som Socialdemokraterna stöder?