Herr talman! Tack till min kollega Eva Lindh, som här lyfter äldreomsorgens villkor! Tack också till ministern för det inledande svaret!

Varje dag utförs ett ovärderligt arbete i svensk äldreomsorg. Jag har själv fått se det på nära håll när jag följt med den kommunala hemtjänsten i Sätra i Gävle men också vid många andra besök runt om i mitt hemlän Gävleborg. Jag möter alltid medarbetare som med stort engagemang hjälper människor att leva trygga och värdiga liv. Ofta handlar det inte bara om omsorgsinsatser. Det handlar om att vara den som frågar hur dagen har varit, som ser när något inte står rätt till och som bryter den ensamhet som är vardag för så många äldre.

Det är därför äldreomsorgen är så viktig. Det är därför vi måste tala om hur den ska utvecklas och hur den ska finansieras när behoven snabbt ökar. Vi måste också vara ärliga med att det behövs ett systemskifte.

Kommunals undersökning visar att endast en tredjedel av omsorgspersonalen anser att det finns förutsättningar till god vård varje dag. 15 procent anser enligt undersökningen, som kom i januari i år, att bemanningen är tillräcklig. Krisen i äldreomsorgen har blivit vardag.

På många håll är också bemanningsläget svårt inför sommaren. I går kunde vi läsa att Älvdalens kommun har gått upp i stabsläge på grund av bristen på vård- och omsorgspersonal.

Mot den bakgrunden blir jag bekymrad när jag hör ministerns svar och när vi nu kan göra bokslut över SD:s och regeringens mandatperiod. Det som i mångt och mycket saknas är nämligen svaret på hur regeringen tänker ge kommunerna de långsiktiga ekonomiska förutsättningar som krävs.

När Socialdemokraterna har föreslagit att statsbidragen till välfärden ska inflationssäkras så att äldreomsorgen inte drabbas av dolda nedskärningar år efter år har regeringen sagt nej. När vi har föreslagit en riktad miljardsatsning på bemanning i äldreomsorgen har regeringen sagt nej. När vi velat ge långsiktiga förutsättningar för kompetensförsörjningen genom att göra Äldreomsorgslyftet permanent har regeringen sagt nej. När vi har föreslagit att avskaffa det orättvisa karensavdraget, som särskilt drabbar vård- och omsorgspersonal, har regeringen sagt nej. När vi föreslog en ny äldreomsorgslag sa regeringen nej.

Vi har konsekvent prioriterat större satsningar på välfärden medan Tidöpartierna prioriterat skattesänkningar för de mest förmögna. Det är prioriteringar som får konsekvenser.

Runt om i landet går personalen till jobbet varje dag, året om, dygnet runt för att ta hand om dem som har byggt vårt land. Personalen förtjänar respekt för sitt arbete, och de förtjänar också att vi lyssnar på dem och agerar. De äldre förtjänar en omsorg där det finns tid för människan – en omsorg utan minutjakt och med personal man känner igen och känner trygghet med.

Det finns en grundläggande motsättning i regeringens politik. Å ena sidan betonar ministern kommunernas ansvar genom deras beskattningsrätt efter väldigt tuffa år. Å andra sidan säger regeringen nej till flera av de reformer som skulle göra skillnad för landets kommuner i deras möjligheter att som arbetsgivare möta behovet av utveckling.

Dessutom har regeringen förvärrat det ekonomiska läget med sin obefintliga arbetsmarknadspolitik. Sanningen är ju den att utan mer resurser kommer det inte ens att gå att upprätthålla nuvarande nivå på äldreomsorgen i det här landet. Och vi vet ju alla att det behövs mycket mer.

Min fråga till äldreministern nu när bara 15 procent av personalen anser att bemanningen är tillräcklig är om det verkligen var rimligt att sänka skatten för de allra mest förmögna i stället för att investera i äldreomsorgen.

(Applåder)