Fru talman! Vi går nu från att diskutera människor av kött och blod till att diskutera försvarsmateriel.

Utomstående kanske funderar på om det här med att ha FMV nära förbanden är en byråkratisk detalj, men jag menar att det är en strategisk nödvändighet. När avståndet mellan dem som använder materielen och dem som utvecklar och upphandlar den blir kortare ökar både den operativa effekten och innovationstakten. Förbanden möter de operativa utmaningarna dagligen och är ofta först med att se vilka behov som uppstår i verkligheten. FMV:s närvaro nära dessa miljöer innebär att problem, idéer och förbättringsförslag fångas upp tidigt och snabbare kan omsättas i konkreta utvecklingsprojekt.

Erfarenheter från moderna konflikter visar dessutom att innovation sällan uppstår enbart i laboratorier eller centrala staber. De bästa lösningarna föds när användare och tekniska specialister tillsammans löser praktiska problem. Genom att placera FMV i direkt anslutning till verksamheten kan vi skapa en kontinuerlig dialog, testa prototyper i realistiska miljöer, genomföra experiment tillsammans med användarna och snabbt föra tillbaka erfarenheter till industrin. Det förkortar tiden från idé till operativ förmåga och gör utvecklingsprocessen mer iterativ och lärorik.

FMV förvaltar stora investeringar. För att dessa ska ge maximal operativ nytta krävs djup förståelse för hur systemen används i praktiken. Det handlar om taktiska behov, logistiska realiteter, utbildningskrav samt underhålls- och tillgänglighetsfrågor. När FMV:s medarbetare verkar nära förbanden minskar risken för att anskaffningar styrs av tekniska specifikationer som inte speglar verkligheten. Resultatet blir bättre kravställning, större träffsäkerhet i vad vi köper in och inte minst kortare ledtider.

Det här hänger tätt ihop med försvarsindustristrategin. Sverige måste behålla och utveckla kritiska tekniska kompetenser och samtidigt stärka innovationsförmågan. FMV knyter samman Försvarsmakten, industrin, akademin och forskningsinstituten och potentiellt även de civila innovationsekosystemen. Genom tidig och tydlig behovsformulering ger vi industrin incitament att investera i relevanta teknologier och förvandlar teknikdriven utveckling till efterfrågestyrd innovation.

Närhet mellan FMV, förband och försvarsindustri samt civil industri stärker också försörjningstryggheten. Svenska företag får bättre förutsättningar att utveckla lösningar anpassade till våra förhållanden. Vi bevarar strategisk kompetens i landet och minskar beroendet av utländska leverantörer inom kritiska områden. Det gör våra leveranskedjor robustare och säkrar långsiktig tillgång till underhåll, reservdelar och vidareutveckling.

Praktiskt synliggörs detta i FMV:s ökade närvaro i till exempel Halmstad och Karlskrona. I Halmstad finns en stark koppling till luftvärn och ledningsförmåga, som är områden där sensor, mjukvaru- och motmedelsteknik utvecklas i högt tempo. I Karlskrona ligger den marina tyngdpunkten på undervattensteknik, sensorsystem och ytstridsfartyg. FMV:s närvaro ger möjlighet att integrera erfarenheter från övning och drift i kravbilden och i utvecklingsprojekten.

Bilden är dock större än så. Defence Xlab i Västsverige, LRIX i Skåne och liknande innovationsplattformar visar hur ett öppet innovationssystem kan fungera. Det sänker trösklar för mindre aktörer, möjliggör tidiga demonstrationer och kopplar samman startups, akademi, industri och myndigheter. Tillsammans med FMV:s regionala noder bildar de ett ekosystem där idéer snabbare går från koncept till operativ effekt.

Jag kommer att exemplifiera med vissa delar av landet, där man skulle kunna se detta som lågt hängande frukter, för att illustrera för den som följer debatten.

Jag undrar om försvarsministern i grunden håller med om min analys, särskilt i ljuset av försvarsindustristrategins tre ledord: innovation, produktion och samarbete.