Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Det är glädjande att ta del av dessa siffror och att det ändå är en så pass stor andel som fullföljer värnplikten med godkänd utbildning och därmed kan krigsplaceras eller fortsätta inom verksamheten i Försvarsmakten. Det är dock även i ljuset av att vi skalar upp vårt totalförsvar, såväl den militära som den civila delen, som jag vill adressera de problem som finns kopplat till den ökade fysiska inaktiviteten.

Fru talman! Ju fler unga som växer upp med en god fysisk kapacitet, desto större blir rekryteringsunderlaget för värnplikten och därmed möjligheten att utbilda fler soldater och förmågan att bemanna krigsorganisationen. Omvänt riskerar en långsiktig försämring av ungdomars fysiska status att leda till ökade utbildningsbehov, högre skadefrekvens och större utmaningar i arbetet med att möta Försvarsmaktens växande personalbehov. Därför måste kopplingen mellan folkhälsa och försvarsförmåga tas på större allvar.

När utredningen Varje rörelse räknas – hur skapar vi ett samhälle som främjar fysisk aktivitet? kom tecknade den en bild som verkligen bör mana till eftertanke. Budskapet är tydligt: Sverige står inför en växande folkhälsoutmaning med alltför många som rör sig för lite och sitter still för mycket, och särskilt oroande är utvecklingen bland barn och unga. Utredningen pekar också på att problemet inte är jämlikt fördelat utan att det finns betydande skillnader mellan olika socioekonomiska grupper, olika utbildningsnivåer och olika delar av landet.

Den kanske viktigaste slutsatsen är dock att detta inte främst är ett problem som kan lösas genom att peka på individen. Utredningen menar i stället att vi under lång tid har byggt ett samhälle där det ofta är enklare att vara stillasittande än att vara aktiv. Därför menar jag att det krävs insatser inom skola, arbetsliv, samhällsplanering, transportsystem, vård, idrottsrörelse, friluftsliv och mycket mer om vi ska skapa ett mer rörelserikt Sverige.

Här vill jag särskilt lyfta fram föreningslivet och idrottsrörelsen. Innan unga möter värnplikten möter nämligen många av dem just idrottsföreningar, där de lär sig uthållighet, disciplin, samarbete, ledarskap, ansvarstagande och förmåga att hantera motgångar. Många av de egenskaper som efterfrågas hos framtidens soldater utvecklas redan på fotbollsplanen, i gymnastiksalen, i skidspåret eller på orienteringsstigen. Idrottsrörelsen är därmed inte enbart en aktör inom fritid och rekreation, utan den är en del av samhällets robusthetskapital.

Om vi ska stärka totalförsvaret som sådant är den stora uppgiften dock inte att utveckla dem som redan är aktiva inom idrotten, utan den stora uppgiften är att nå dem som står utanför. Det är också där de största hälsovinsterna finns och där samhället kan göra störst skillnad, och därför behöver vi fundera kring fler lågtröskelaktiviteter. Detta ligger ju inte på ministerns ansvarsområde, men i min slutkläm kommer jag att komma till att detta är en fråga som måste greppas på bredare front.

Ur ett totalförsvarsperspektiv är det trots allt viktigare att många ungdomar når en god grundläggande fysisk kapacitet än att ett fåtal når elitnivå. Här bidrar föreningslivet dessutom med något som är minst lika viktigt: I hela landet finns det ledare, nätverk, lokalkännedom, frivilligengagemang och organisatorisk förmåga, vilket är resurser som stärker samhällets motståndskraft även utanför idrottsarenan. Därför behöver vi se investeringar i barns och ungas rörelse som något mer än en folkhälsoinsats.

Vi har som sagt varit inne på områden som jag vet inte ligger på ministerns bord, och hur man hanterar de blivande värnpliktiga är ju inte Försvarsmaktens problem eller fel per se. Den får ju de värnpliktiga den får. Vill man åstadkomma en förändring är det i stället under de 18 åren fram till att det är dags för värnplikt som vi kan göra insatser, såväl i skolan som inom idrottsliv och föreningsliv.

Därför blir min fråga till ministern, som själv var inne på den dialog som förs med socialministern: Har regeringen anammat frågeställningen utifrån ett tvärpolitiskt grepp, det vill säga utifrån att olika statsråd kan vara med och bidra på olika sätt inom området? Har man inlett en diskussion eller ett arbete för att skapa en förändring? Om inte, är det något som ministern skulle kunna ta initiativ till?