Fru talman! Min fråga går till Johan Britz.

Regeringen har tidigare lagt fram förslag om att slopa förbudet mot att bryta uran. Nu vill man också slopa det kommunala inflytandet över uranbrytningen. Detta har orsakat stor osäkerhet i Jämtland, Västergötland, Skåne, Öland, Östergötland och många fler bygder.

Halterna av uran i den svenska berggrunden är måttliga. Tillgångarna är blygsamma – 0,2 procent av världens tillgångar bedöms finnas här i Sverige. Halten är 300 gram per ton. I Kanada är halten 20 procent, alltså 200 kilo per ton. Det gör att man måste ha enorma volymer och enorma arealer för att få lönsamhet i Sverige.

I Oviken i Jämtland har ett enda företag mutat in 80 000 hektar. Det är fyra gånger Stockholms kommun. Det är mer än halva Öland. Det är 100 000 fotbollsplaner. Ändå vill regeringen avskaffa det kommunala inflytandet över kommunens egen mark och möjligheten att sätta stopp för uranbrytning om man så önskar. Hur kan man motivera det när ingreppen är så gigantiska?

(Applåder)