Fru talman, EU-ministern och åhörare! EU har i dag ett stort inflytande över politiska beslut i Sverige, och EU har under flera decennier påtvingat medlemsländer en politik som har inneburit privatiseringar och marknadsanpassningar. Regeringar i Sverige har saknat ambitionen att göra något åt dessa problem och har i stället valt att föra en skadlig EU-politik i Sverige och att gömma sig bakom hänvisningar till EU – detta för att låta bli att agera.

Efter valet i juni 2024 – för två år sedan – fick Europaparlamentet en ny sammansättning. Inte minst har representationen av konservativa och främlingsfientliga krafter ökat, vilket har fått negativ effekt på flera politikområden. Det gäller inte minst områden som klimat, jämställdhet och migration. Detta har vi sett tydligt under de senaste två åren.

Men, fru talman, jag vill prata om situationen i Libanon, i Gaza och på Västbanken, för den är en mardröm. Det är svält och död. Det är barn som dör. Vår värld har misslyckats med att agera. En blind tilltro till Benjamin Netanyahus högerextrema regering har lett oss till denna punkt, där barn dör och extremism frodas.

Vänsterpartiet är tydligt. Vi kräver att Sverige och EU ökar pressen maximalt på Israel. Det är Israel som stoppar hjälp från att nå fram till civila i nöd. Det är Israels militär som bryter mot folkrätten. Det är israeliska bosättare som sätter skräck i människor med sitt våld på Västbanken.

Israels ockupation av Palestina hade aldrig varit möjlig utan EU:s förmånliga handelsavtal med Israel och utan USA:s militära bistånd till landet. EU-kommissionen riktar år efter år lam kritik mot Israels politik utan att det förändrar situationen för palestinierna. Israel har kunnat ignorera EU:s kritik utan några som helst konsekvenser. EU måste sätta tyngd – press – bakom sina budskap. Samarbetet mellan EU och Israel är omfattande. EU är Israels största handelspartner, men för EU betyder Israel knappt någonting ekonomiskt.

Associeringsavtalet mellan EU och Israel är till exempel villkorat med respekt för de mänskliga rättigheterna. Associeringsavtalet innehåller förmånliga handelsvillkor som ger det israeliska näringslivet stora ekonomiska fördelar. På så vis bidrar EU till att stärka den ekonomiska basen för ockupationspolitiken. Sverige måste driva på för att EU ska suspendera associeringsavtalet med Israel. Vi måste stoppa folkmordet, avbryta blockaden av Gaza, avveckla bosättningar och vägspärrar, riva muren på den ockuperade Västbanken och få ett slut på kriget i Libanon.

Till och med Donald Trump har nu kommit fram till insikten att Benjamin Netanyahu är galen. Han sa några ord till, men dem tänker jag inte yttra i denna kammare.

En av dem som är ytterst ansvarig för det israeliska våldet är den högerextrema ministern Itamar Ben-Gvir. Han är en ledande bosättare och arkitekten bakom lagstiftningen om dödsstraff. I månader har han gått runt med en snara på sitt kavajslag, och när lagen gick igenom bjöd hans hustru på en tårta med en snara på. Det här är en lagstiftning som går ut på att mörda palestinier, införa dödsstraff enbart för palestinier.

Så länge Israel vägrar respektera palestiniernas grundläggande mänskliga rättigheter kommer det inte att vara möjligt att uppnå fred.

De sanktioner som EU har antagit mot extremistiska bosättare inom ramen för sanktioner för brott mot de mänskliga rättigheterna är välkomna men långt ifrån tillräckliga för att utgöra en kraftfull markering mot den israeliska bosättarpolitiken. Det rimliga vore att terrorstämpla de militanta bosättarna.

Vi behöver också strypa vapentillförseln – det är ett effektivt verktyg för att sätta press. I dag förekommer ingen vapenexport från EU till palestinska parter. Men flera EU-länder, inklusive Sverige, exporterar vapen till Israel. All vapenexport från EU till Israel måste upphöra, och Sverige bör ta initiativ till att EU ska införa ett vapenembargo mot Israel.

Begångna krigsbrott måste utredas, och de ansvariga måste ställas till svars i Internationella domstolen, ICJ, och Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Sverige bör driva på för att EU ska vidta åtgärder för att underlätta ansvarsutkrävande när det gäller de begångna krigsbrotten och skydda domstolen från de sanktioner som Donald Trump har infört mot den. Det är helt enkelt dags att arrestera Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Sverige och EU måste arbeta för att Israels ockupation av Palestina nu ska upphöra.

Fru talman! I Iran har USA:s president Donald Trump verkligen kört fast. Något snabbt regimskifte efter dödandet av ayatolla Khamenei blev det inte. Den iranska regimen visade sig starkare än vad USA och Israel trodde, och nu har alla tre länderna – USA, Israel och Iran – brutit mot folkrätten om och om igen.

Samtidigt som folkrätten undergrävs ser omvärlden konsekvenserna av kriget i våra ekonomier. Osäkerheten kring bränsle- och energipriser som en följd av USA:s och Israels attack på Iran fortsätter, och i går röstade det amerikanska representanthuset igenom en resolution mot Donald Trump och kriget.

EU sitter i nuläget på sidlinjen, vilket kanske inte är helt fel med tanke på att det här är Trumps och Netanyahus krig. Samtidigt har europeiska ledare haft otroligt svårt att ens i det lilla kritisera Trumps startande av kriget och ännu mer hans oförmåga att avsluta kriget med ett fredsavtal. De globala konsekvenserna av USA:s och Israels krig mot Iran lär bli stora och långvariga.

Fru talman! I dag tar riksdagen emot Turkiets talman. Turkiet är det land som längst har suttit fast i EU:s anslutningsprocess. Numera har man i praktiken frusit fast, men samtidigt ger EU fortfarande ett omfattande ekonomiskt stöd till Turkiet.

Under Erdoğans styre har utvecklingen i Turkiet tagit tydliga steg i fel riktning. Tusentals människor har blivit arresterade och åtalade för vad de gillar eller publicerar i sociala medier, och det är inte ovanligt att journalister blir frihetsberövade eller fängslade för terrorbrott på grund av sitt journalistiska arbete. Den svenske journalisten Joakim Medin är en av dem. Nästan alla medier ägs av företag nära Erdoğan, och de undviker att kritiskt granska regimen.

Aktivister som kämpar för mänskliga rättigheter slås ned. Inte minst drabbas organisationer som kämpar för kvinnors rättigheter. Våld mot kvinnor legitimeras i statliga medier, kvinnor som demonstrerar för sina rättigheter fängslas och företrädare för regeringspartiet AKP hävdar att kvinnor och män inte är jämställda enligt naturlag.

Turkiet har också valt att lämnat Istanbulkonventionen om förebyggande och bekämpande av våld mot kvinnor och våld i hemmet.

Utöver regimens repressiva agerande mot det turkiska civilsamhället har även militära attacker utförts, särskilt mot den kurdiska befolkningen och deras områden. Turkiet har upprepade gånger genomfört territoriella kränkningar av sina grannländer, och man har genomfört både flyg- och markanfall mot kurdiska områden i grannländerna Syrien och Irak.

Till detta Turkiet skickar EU och Sverige betydande ekonomiskt stöd. En del består av ett förmedlemskapsstöd, som Turkiet tar emot för att förhandla om EU-medlemskap. Mellan 2014 och 2020 uppgick det till omkring 50 miljarder kronor.

I dagsläget är det uppenbart att Turkiet inte uppfyller de krav på demokratiska och mänskliga rättigheter som ställs på de länder som vill bli medlemmar i EU. Läget är så pass svårt att förhandlingar om medlemskap totalt måste frysas tills vidare. Det innebär att alla de förmåner som förmedlemskapsprogrammet ger, såväl politiskt som ekonomiskt, omedelbart borde dras in.

Dessutom har Turkiet hittills tagit emot över 60 miljarder kronor från EU för att upprätthålla flyktingläger. EU har inte vågat agera mot Turkiet av rädsla för att Erdoğan ska säga upp det skamliga avtal som hindrar flyktingar att ta sig från Turkiet till Europa. Regeringen bör verka för att EU avbryter detta flyktingavtal med Turkiet och i stället agera för att våldet och repressionen mot oppositionella i Turkiet upphör och att alla som fängslats på politisk grund friges.

Till detta kommer den nu pågående utvecklingen som öppnar för fredssamtal. På Abdullah Öcalans förslag har PKK beslutat att upplösas. Fred är nu möjlig, men då måste det finnas vilja – vilja från Erdoğan men också vilja från omvärlden. Ett EU som arbetar för fred och som inte understöder Erdoğans regim skulle kunna göra skillnad både i Turkiet och i regionen.

Fru talman! Utvecklingen i världens folkrikaste land, Kina, med 1,4 miljarder invånare låter sig inte enkelt sammanfattas. Men Vänsterpartiet har i alla fall försökt i vår Kinamotion som vi lämnade under allmänna motionstiden detta riksmöte.

Utvecklingen i Kina är komplex, motsägelsefull och i många delar djupt oroande. Kina är fortfarande en hårdför diktatur som systematiskt kränker grundläggande mänskliga rättigheter: yttrandefriheten, föreningsfriheten och religions- och övertygelsefriheten. Samtidigt har hundratals miljoner människor lyfts ur fattigdom under de senaste decennierna. Men parallellt med detta har klyftorna ökat och repressionen mot oliktänkande hårdnat.

Vi ser ett land som ligger i framkant när det gäller grön teknik men också ett land som släpper ut mest koldioxid i världen och fortsätter att bygga ut kolkraften. Vi ser ett land som investerar i infrastruktur globalt och därigenom skaffar sig en ny global säkerhetspolitisk position.

Kinas kommunistiska parti har styrt landet i över 70 år, och under president Xi Jinping har situationen för de mänskliga rättigheterna försämrats tydligt. Det redan begränsade utrymmet för civilsamhälle och politisk debatt har krympt ytterligare.

Samtidigt hör vi ofta kinesiska företrädare tala om mänskliga rättigheter i internationella sammanhang. Det handlar dock inte om att stärka dessa rättigheter utan om att omdefiniera dem och fylla begreppet med ett helt annat innehåll.

Det har länge funnits en förhoppning om att ekonomisk utveckling och ökad handel skulle leda till demokratisering av Kina. Den förhoppningen har visat sig felaktig. Tvärtom har utvecklingen gått bakåt under många år.

Samtidigt är EU och Sverige beroende av Kina inte minst för kritiska råvaror och avancerad teknik. Kinas investeringar, inte minst inom grön teknik, sker ofta genom lån som riskerar att göra mottagarländer ekonomiskt beroende. Det ger Kina ett värdefullt säkerhetspolitiskt inflytande globalt.

Mot denna bakgrund menar vi att Sverige måste vara en tydlig och konsekvent röst för mänskliga rättigheter i relationen med Kina. Våra ekonomiska intressen får aldrig gå före demokrati och mänskliga rättigheter. Vi måste alltid prioritera demokrati och mänskliga rättigheter före ekonomiska relationer.

De omfattande och grova brotten mot mänskliga rättigheter måste stå högst upp på dagordningen i våra kontakter med Kina. Tyvärr har svenska regeringar, oavsett färg, alltför ofta varit otydliga i dessa frågor. Det märktes inte minst när en svensk utrikesminister för första gången på över ett decennium valde att resa till Kina förra hösten. Hon valde då ett sällsamt dåligt datum: samma dag som den svenska bokförläggaren Gui Minhai greps av Kina för tio år sen.

Och hon är inte ensam. Alltför många så kallade världsledare åker i skytteltrafik till Peking just nu medan Xi Jinping lugnt kan vänta in deras ankomst.

Detta resande sker samtidigt som Kina och Ryssland talar om en multipolär världsordning. I praktiken handlar det just om att försvaga internationella regelverk och avvisa kritik mot övergrepp som interna angelägenheter. Samtidigt ser vi hur Kinas militära kapacitet snabbt växer. Upprustningen, inte minst av kärnvapen, är djupt oroande och bidrar till ökad global osäkerhet.

Vi behöver därför en tydlig strategi från EU, ett EU som sätter mänskliga rättigheter före ekonomiska intressen i sin Kinapolitik, annars saknas trovärdighet i den kritik som Sverige och framför mot Kina. Vi måste driva på för att det här ska stå i centrum i EU:s utrikespolitiska relation med Kina.

Fru talman! Vänsterpartiet har väldigt många yrkanden och reservationer i detta betänkande. Mer än hälften av alla förslag kommer från oss. Jag har dock landat i att yrka bifall endast till reservation 5 om utrikespolitik.

(forts. § 9)