Herr talman! Lärarna är helt avgörande för att eleverna ska må bra. Det är alla mycket skickliga lärare som vi har ute i landet som bygger svensk skola stark. Det är lärare med varmt hjärta och fast hand som talar om vad som är rätt och fel och hur man behandlar andra. Det är de som skapar en skola för barnen att längta till. Det är de som lägger grunden för ett tryggare samhälle i hela landet – ett tryggare Sverige.

Alla kan vi se tillbaka på vår skoltid och tänka på någon lärare som betydde extra mycket för hur vi trivdes i skolan och som hade en avgörande betydelse för vår utveckling som människa.

Sverige har många fantastiskt skickliga lärare som tack vare sin ämneskunskap inspirerar eleverna till mer kunskap, som leder klassen framåt och som håller ordning i klassrummet. Dessa lärare gör en enorm samhällsinsats. Det är de som ser barnen, som bryr sig om barnen och som hjälper barnen. De är helt avgörande för hur barnen mår och hur det ska gå för dem senare i livet.

Lärarna bygger inte bara människor, utan de bygger hela Sverige som land. Sveriges framtid är beroende av att dessa lärare stannar i yrket och att fler vill bli lärare. Det aktuella betänkandet innebär viktiga steg i den riktningen.

Herr talman! Studier visar att just arbetsmiljön är en central orsak till att lärare lämnar yrket. Brist på tid för att planera och följa upp undervisning har särskilt pekats ut som ett problem.

Med den här propositionen föreslår vi därför en tydligare nationell reglering av vad undervisningsuppdraget faktiskt ska bestå av och hur tiden ska användas. I grunden handlar det om att återupprätta fokus på undervisningen.

Den föreslagna förändringen innebär att regeringen får möjlighet att sätta ramar för hur mycket tid som ska avsättas för planering, genomförande och uppföljning av undervisningen. Det handlar dels om att begränsa hur mycket en lärare som mest ska undervisa, dels om att säkerställa en miniminivå för planering och uppföljning. Den exakta fördelningen ska inte beslutas i detalj i lag och inte heller exakt i förordning utan anpassas lokalt, vilket ger flexibilitet som ändå är inom tydliga nationella ramar.

En annan förändring är att administrativa krav minskar. Vi frigör tid från standardiserade rutiner som i stället ska kunna läggas på mer meningsfulla och effektiva insatser.

Kraven på fortlöpande information till vårdnadshavare ersätts med att information ges vid tillfällen som personalen själv bestämmer. Utvecklingssamtal ska hållas minst en gång per läsår i stället för en gång per termin.

Det här gäller också arbetet mot kränkande behandling. Fokus flyttas från omfattande dokumentation till aktivt arbete med att förebygga och hantera situationer.

Alla dessa förändringar syftar sammantaget till att ge lärarna mer tid till att förbereda lektioner och följa upp elevernas resultat. Det ger bättre möjligheter att anpassa undervisningen efter elevernas behov, vilket i sin tur kan höja kvaliteten.

För elever innebär det här att undervisningen blir mer genomtänkt. Uppföljningen gör det möjligt att tidigt upptäcka elever som riskerar att halka efter, och på så sätt kan stöd sättas in snabbare.

I ett större perspektiv, herr talman, handlar den här reformen om synen på läraryrket. Vi signalerar att undervisning är en kvalificerad profession som kräver tid och eftertanke. Det bidrar till att stärka yrkets status.

Det finns också en koppling till likvärdighet. När förutsättningarna för lärare varierar kraftigt mellan olika skolor riskerar också undervisningens kvalitet att variera. Men genom nationella ramar kan skillnaderna minska och alla elever få en mer likvärdig utbildning, oavsett var i landet de bor.

Denna reform löser såklart inte alla problem, herr talman. Det är inte enskilda lagförslag som kommer att vända utvecklingen för skolan och lärarnas arbetsmiljö. Men det går inte att komma ifrån att tid är en grundläggande resurs. Utan tillräcklig tid för att planera, genomföra och följa upp undervisningen blir andra insatser rätt mycket mindre effektiva.

Men det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Patrick Reslow (SD).