Herr talman! Låt mig först yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Här har vi ännu en proposition som tar sikte på att skapa bättre förutsättningar inte bara för läraryrket utan för den svenska kunskapsskolan som helhet. Som jag sa tidigare har vårt reformarbete landat i förslag om ökad trygghet och studiero, en ny läroplan, nya regler för fristående skolor, en minskad administrativ börda och så vidare – ett helt reformpaket som syftar till att stärka kunskapsskolan och skapa bättre förutsättningar för lärarna i skolan.

Vi kan konstatera att läraryrkets attraktivitet har sjunkit med åren. Även om många söker lärarutbildningen är det många som hoppar av. Många lämnar också yrket. Man kanske jobbar några år, upptäcker att arbetsmiljön inte var så bra och väljer att syssla med något annat i stället.

När vi satsar pengar på att få fram lärare som sedan upptäcker att yrket inte var någonting för dem är det en förlust för samhället. Vi ska se till att de som utbildar sig till lärare är kvar som lärare så att vi kan dra nytta av deras kompetens. Då gäller det också att vi gör allt för att se till att yrket är attraktivt och bra.

Vi ser också att alldeles för många högpresterande elever väljer bort läraryrket, vilket även det hänger samman med just arbetsmiljön; det har vi har diskuterat här i kammaren flera gånger. Man ser inte detta som något lockande. Då måste vi göra något åt det, och det är just därför vi lägger fram reformförslag.

Frågan om en reglerad arbetstid är något som Sverigedemokraterna har drivit i flera år. Redan förra mandatperioden lade vi fram förslag i utskottet om att återinföra USK:en eller någonting liknande. Det var dock ingenting som någon annan hakade på. Men med tiden har det blivit uppenbart att just reglerad arbetstid är någonting viktigt, och vi är väldigt glada för att vi Tidöpartier har kunnat enas. Jag ska också säga att vi är glada för att även oppositionen tycker att vi ska ha reglerad undervisningstid och att vi därmed är eniga. Det skapar en säkerhet för lärarna att detta är något bestående.

Varför vill vi göra detta? Jo, för att lärarnas undervisningstid har ökat markant. Vi har sett att arbetsuppgifterna har vuxit. Kunskapsuppdraget, kärnuppdraget, har urholkats. Mycket dokumentation och administration har förts in, vilket såklart inte är bra eftersom det tar tid från det som man faktiskt ska göra, nämligen undervisa. Det krävs också att man har tid för planering och uppföljning om man ska kunna göra ett bra jobb som lärare.

Även lärarna har krävt en reglering av undervisningstiden under lång tid, men arbetsmarknadens parter har inte lyckats få till stånd ett avtal. År efter år har man försökt, men man har valt att inte göra någonting åt det. I det läget måste staten gripa in. Om vi menar allvar med att vi vill stärka läraryrkets attraktivitet och se till att vi har de bästa lärarna som undervisar måste vi också agera när saker och ting inte fungerar. I stället för att lita på den svenska modellen måste vi ha lagstiftning som reglerar detta. Det här är viktigt för att höja lärarnas status.

Förslaget innebär att det blir en reglerad undervisningstid som inte bara handlar om själva undervisningen utan även om planeringen och uppföljningen av densamma, det vill säga det ska klart och tydligt framgå att ett läraruppdrag förutsätter att det finns tid för planering, undervisning och uppföljning. Det är bra.

Förslaget innebär också att vi fortsätter skära ned på den administrativa bördan. Vi föreslår exempelvis att information om elevens utveckling ska ges vid tillfällen som personalen bestämmer. I dag ser vi nämligen inte minst ett tryck från föräldrar – det pratade vi om så sent som i går – som vill ha ganska kontinuerlig uppföljning av hur det går för barnen. Det blir inte hållbart, för om lärarna ska hålla på med detta ständigt och jämt blir det en administrativ börda.

Vi måste få ordning på detta, och därför är det framöver inte föräldrarna som bestämmer när man ska ha en diskussion om barnens utveckling. I stället kommer personalen i förskolan eller skolan att bestämma det.

Vi har också föreslagit att man ska skära ned på utvecklingssamtalen till en gång per läsår. Alla vi som har barn och har upplevt detta vet ju att det första utvecklingssamtalet oftast inte ger någonting eftersom det hålls så tidigt under höstterminen. Det är i stället det andra utvecklingssamtalet som är givande för både eleven och föräldrarna. Vi ser därför inte detta som någon större grej, utan vi ser det som ganska normalt och bra att antalet samtal begränsas. Det ger också mindre administrativ börda för lärarna.

Eftersom det kom upp tidigare ska jag säga ytterligare en sak om utvecklingssamtal. Det är inte så att detta innebär ett stopp för fler än ett utvecklingssamtal per läsår. Har man en elev med stort behov av stöd eller liknande ska samtal ske kontinuerligt; det står i propositionen. Det är alltså inte så att det är strikt en gång per år som gäller, utan i de fall det finns ett behov ska man också kunna ha samtal vid flera tillfällen och ha en dialog. Jag upplever alltså att det kravet från oppositionen faktiskt är uppfyllt i propositionen.

Vi inför också en skyldighet att aktivt uppmärksamma och hantera kränkande behandling, trakasserier och sexuella trakasserier utan att för den skull öka dokumentationskraven kring detta. I stället för en anmälningsplikt blir det nu en informationsplikt. Vid allvarliga eller upprepade fall ska rektorn informeras, och i övrigt ska lärarna ha en skyldighet att ta hand om saken och försöka lösa situationen på bästa sätt i stunden. Detta tror jag kommer att innebära större befogenheter för lärarna, större möjligheter att agera när det väl behövs och mindre dokumentation.

(Applåder)