Herr talman! Jag förstår att det var jobbigt för kommunerna att tampas med en tvåsiffrig inflation under de socialdemokratiska åren och att detta grävde stora hål i kommunernas budgetar.

I dag ser situationen annorlunda ut. Nu har vi lyckats komma igång med att bekämpa inflationen rejält tack vare insatser från Sverigedemokraterna och regeringen. Läget är ett annat.

Att i den situationen säga att regeringspartierna måste se till att inte skära ned är lite märkligt, eftersom kommunerna går med så pass stora överskott. SKR går med miljardöverskott. I den kommun jag kommer ifrån gick man med över en halv miljard i överskott detta år. Oron för den kommunala budgeten borde därför vara betydligt mindre i år än vad den var när Socialdemokraterna överlämnade makten.

Jag har ändå lite svårt att förstå det här. Om Sveriges Lärare under väldigt många år har haft önskemål om att reglera undervisningstiden, fört fram det och velat ha in det i HÖK-avtalen men inte nått fram därför att SKR inte har velat möta de krav som har funnits eftersom de inte sett det som en lösning, vilken effekt skulle då en dialog med SKR generera?

Jag förstår inte Socialdemokraternas argumentation att man är för det här och tycker det är bra men att man ändå vill tillbaka till den svenska modellen – den modell som inte har sett till att man har fått en reform på området. Då måste staten träda in. Det är viktigt, och detta gör vi för lärarnas skull.

Varför försvarar Niklas Sigvardsson och Socialdemokraterna så innerligt den svenska modellen när den faktiskt inte lyckades?