Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 2 och reservation 3.

I dag debatterar vi betänkandet Tid för undervisningsuppdraget. Det handlar i grunden om vilka förutsättningar vi ger alla de lärare som varje dag bär upp den svenska skolan – i varje klassrum, i varje skola och i varje del av landet.

Lärare är den viktigaste yrkesgruppen för att skapa kvalitet i undervisningen. Det är i mötet mellan lärare och elev som kunskaper växer och som elever får stöd, utmanas och ges möjlighet att nå längre. Därför måste lärare också ha rimliga förutsättningar att klara sitt uppdrag.

Det är mot den bakgrunden som vi socialdemokrater röstar ja till propositionens förslag om att ge regeringen möjlighet att reglera lärares undervisningstid samt tid för planering och uppföljning – oavsett vad liberalen Joar Forssell precis sa i sitt anförande. Om fler elever ska lämna årskurs 9 med godkända betyg, nå kunskapsmålen och lära sig att läsa, skriva och räkna ordentligt måste lärarna få tid och förutsättningar att göra det som är skolans kärnuppgift: undervisa.

Men, herr talman, ett ja till propositionen är inte detsamma som att vi menar att regeringen är färdig med sitt arbete. För att reformen ska få verklig betydelse ute i klassrummen krävs det att den genomförs på ett sätt som fungerar i praktiken, att den finansieras ansvarsfullt och att den kan genomföras i hela landet.

Herr talman! Det är därför vi socialdemokrater har ett antal invändningar i det här betänkandet. Om reformen ska leda till mer tid för undervisningsuppdraget och till att elever får möta fler behöriga och skickliga lärare runt om i vårt land måste regeringen säkerställa finansieringen.

Vi får inte hamna i en situation där en reform som är tänkt att stärka undervisningen i praktiken leder till motsatsen: att fler klassrum står utan behöriga lärare och att det blir större undervisningsgrupper och kanske till och med fler inställda lektioner. Det är därför vi behöver se till att en reform som ger lärare bättre förutsättningar inte samtidigt gör det svårare för elever att möta skickliga lärare.

Den här reformen har potential att bli viktig och slagkraftig, men då krävs det att regeringen tar ansvar för genomförandet. Vi har under mandatperioden gång på gång hört regeringen tala om historiska satsningar på skolan. Men vi har kunnat konstatera att det i stället faktiskt till och med blivit mindre pengar ute i kommunerna och i skolorna och att lärare och elever till och med kanske fått möta nedskärningar. Det får inte upprepas.

Om staten beslutar om en reform som påverkar lärares tid, skolors organisation och huvudmännens möjlighet att planera undervisningen måste staten också se till att resurserna räcker. Annars riskerar vi att stå där med en reform som ser väldigt bra ut på papperet men som inte ger eleverna undervisning i praktiken.

För oss socialdemokrater är utgångspunkten tydlig. Eleverna ska möta behöriga lärare. Lärare ska ha tid att planera, undervisa och följa upp undervisningen. Men regeringen måste bära ansvaret för att reformen inte leder till hål i fråga om skolans bemanning eller till ytterligare press på hårt ansträngda skolor.

Herr talman! Regeringen lägger nu fram flera reformer på skolområdet. Det hade behövts en bredare och tydligare dialog om hur reformerna ska utformas och genomföras i praktiken. Det handlar inte bara om att fatta beslut i kammaren. Det handlar också om att det ska fungera i verkligheten.

Vi menar att framtagandet av de här reformerna borde ha skett i en tydligare dialog både mellan oss politiska partier och med arbetsmarknadens parter. Det hade varit fullt rimligt att göra på det sätt som man brukar göra på den svenska arbetsmarknaden, i och med den svenska modellen. Det handlar om att arbetsgivare och arbetstagare får möjlighet att sitta ned och diskutera, identifiera problem och bidra till lösningar som håller över tid. Här skulle då staten vara med som en viktig part.

I det här fallet hade Sveriges Lärare, staten och andra huvudmän kunnat spela en viktig roll för att säkerställa att reformen gör att eleverna får möta skickliga och behöriga lärare runt om i vårt land.

Vi socialdemokrater vet att när fackförbund och arbetsgivare tar ansvar tillsammans, träffar avtal och hittar gemensamma lösningar skapas överenskommelser som står sig över tid. Det hade den här reformen tjänat på. Det är därför vi anser att ett sådant arbete fortfarande kan göras i framtagandet av förordningen.

Herr talman! I och med propositionen lämnar riksdagen över en betydande möjlighet till regeringen att genom föreskrifter reglera undervisningstiden. Just därför är det rimligt att riksdagen också ställer tydliga krav på att reformen noggrant analyseras och följs upp. Vi behöver ha ordentliga underlag för att se hur reformen utvecklas och påverkar olika delar av skolväsendet. Hur påverkas de allra minsta kommunerna? Hur påverkas kommunerna på landsbygden? Hur påverkas huvudmän som redan i dag har stora kompetensförsörjningsutmaningar?

Uppföljningen måste också handla om reformens verkliga effekter. Leder den till bättre arbetsmiljö för lärarna? Leder den till högre kvalitet i undervisningen? Leder den till att elever får möta fler behöriga lärare? Eller riskerar den att göra det ännu svårare när det gäller kompetensförsörjningen på många håll i landet?

För oss socialdemokrater är det avgörande att reformen inte bara blir en administrativ förändring. Den måste ge verklig effekt ute i klassrummen, stärka lärarnas möjligheter att göra sitt arbete och bidra till att eleverna får en utbildning av högre kvalitet. I slutändan finns det inget viktigare än att alla de barn och elever som varje dag går till skolan får möta engagerade, utbildade och behöriga lärare.

Herr talman! Jag vill också kort belysa andra delar av den här propositionen. Nu när vi gör förändringar som syftar till att minska administrativa krav och dokumentationskrav måste vi vara vaksamma på att det inte leder till sämre möjligheter att tidigt upptäcka elevers behov av stöd.

Det är viktigt att minska onödig administration. Lärare ska inte lägga tid på att dokumentera saker som inte fyller en tydlig funktion. Men för vissa elever är den löpande kontakten mellan skola, elev och vårdnadshavare helt avgörande. Det kan handla om elever som har en svår skolsituation, elever som riskerar att halka efter kunskapsmässigt eller elever som är i behov av särskilt stöd. För dessa elever måste skolan även framöver kunna ha en tät och fungerande dialog med hemmet. Därför är det fullt rimligt att utvecklingssamtal generellt sker en gång per år men att det samtidigt säkerställs att elever och vårdnadshavare som behöver fortlöpande information och tätare kontakt också får det.

Minskad administration får inte innebära minskad uppmärksamhet när det gäller elevernas behov.

Avslutningsvis, herr talman! Reglering av lärares undervisningstid samt tid för planering och uppföljning kan vara ett viktigt steg – och är ett viktigt steg – för att stärka den statliga styrningen av skolan och ge lärare bättre förutsättningar att vilja vara kvar i yrket. Men om vi på riktigt ska komma till rätta med överfulla klassrum, för många obehöriga lärare och en försämrad arbetsmiljö krävs mer än en enskild reform. Då krävs en skolpolitik där staten kliver fram, tar större ansvar och gör upp med de systemfel som har försvagat svensk skola över tid.

Det är därför vi vill stoppa vinstjakten i skolan. Pengar som är avsedda för elevernas undervisning, lärarnas arbetsmiljö och skolans kvalitet ska inte försvinna till aktieägares fickor.

Det är därför vi vill att fler elever ska möta fler behöriga lärare. Särskilt de allra yngsta eleverna behöver en skola där det finns tid för varje barn, där man tidigt kan upptäcka behov av stöd och där man kan lägga grunden för läsning, skrivning och matematik.

Och det är därför vi socialdemokrater menar att reformen om reglerad undervisningstid måste genomföras på ett sätt som får effekt i klassrummen. Den måste leda till att barn och elever i hela vårt land möter skickliga, engagerade och behöriga lärare och till en undervisning som gör att fler elever klarar skolans mål.

(Applåder)

I detta anförande instämde Camilla Hansén (MP).