Fru talman! Alla elever ska få det stöd de behöver för att klara skolan. Ingen elev ska lämnas efter. Så ser det tyvärr inte ut i dag. Alltför många elever går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet, och alltför många föräldrar vittnar om att deras barn inte får det stöd de behöver i skolan. Statistiken talar sitt tydliga språk: Nära 20 000 elever lämnade förra året nionde klass utan gymnasiebehörighet.

Skillnaderna över landet är också stora. 42 procent av eleverna i Gnosjö saknade behörighet, tätt följt av Herrljunga och Haparanda. Det här säger oss att det behövs resurser, särskilt i glesbygdskommuner och i socioekonomiskt utsatta områden.

Det finns i dag flera nivåer av stöd för elever som behöver det. Den första nivån är extra anpassningar i klass. Detta infördes 2014 när Björklund var utbildningsminister. Men nu vill regeringspartierna förändra det stödsystem de själva införde. Systemet med extra anpassningar har inte fallit väl ut, och vi ser att skolresultat och lärarnas arbetsbelastning är katastrofala. Även om detta inte var tänkt att ersätta särskilt stöd har det lett till att antalet elever som får särskilt stöd har minskat dramatiskt. Lärarna vittnar också om att det är väldigt betungande att göra många anpassningar, särskilt som klasstorlekarna har ökat och läraren ofta är ensam i ett klassrum med väldigt många elever.

I dag är det ett problem att det är få elever som får nästa nivå av stöd, det vill säga särskilt stöd. Även om det enligt skollagen inte krävs en diagnos kräver rektor eller annan skolledare ofta en diagnos för att särskilt stöd ska sättas in.

Enligt den proposition som nu ligger på bordet ska man i stället för att göra extra anpassningar gå direkt till särskilt stöd när undervisningen eller klassrumsmiljön inte fungerar för eleven. Det är positivt och kan bli bra om man gör det på rätt sätt. Men det finns också en oro för att konsekvenserna av att ta bort extra anpassningar inte är tillräckligt utredda och, framför allt, att man inte kan svara på hur det särskilda stödet exakt ska utformas.

Det behövs ekonomiska resurser och personal för att kunna ge särskilt stöd. Det krävs även en utbyggd elevhälsa. Dessutom behöver klasstorlekarna minska i stället för att fler och fler elever trycks in i varje klassrum. Då kommer också antalet elever som behöver särskilt stöd att minska.

Fru talman! Med denna förändring finns det en risk att barnet kastas ut med badvattnet. Det är många olika förändringar som ska klämmas in 2028: nytt betygssystem, nya läroplaner och nytt stödsystem.

De stora frågorna är: Kan vi säkerställa att elever som är i behov av stödundervisning också får det? Kan vi säkerställa att elever som är i behov av särskilt stöd också får det? Finns det specialpedagoger och speciallärare att tillgå, och har kommunerna resurser nog att genomföra detta?

Vi måste se till att alla elever får en bra utbildning av utbildade lärare. Tidigare var det vanligt att outbildade elevassistenter fick ta hand om elever med de största utmaningarna, men det kan inte vara svaret när det gäller att ge elever rätt stöd.

Det som på riktigt skulle göra skillnad i svensk skola är att minska klasstorlekarna och ge ekonomiska resurser till skolorna. I stället för att som regeringen sänka skatten för de allra rikaste hade dessa pengar kunnat läggas på skolan. Sverige har gått miste om 100 miljarder genom regeringens skattesänkningar. I stället för att aktieägarna ska plocka ut skolpengen i vinst hade dessa pengar kunnat gå till stöd åt de elever som behöver det. Skolpengen ska gå till eleverna, inte till vinster. Ett skräckexempel är de friskolor i Malmö som Sydsvenskan har granskat. De hade knappt några behöriga lärare och nekade elever särskilt stöd. I stället köptes lyxbilar för pengarna.

Fru talman! Ansatsen i propositionen är att särskilt stöd ska sättas in snabbare, vilket är väldigt positivt. Men risken är att det stannar vid ord om man inte ger kommunerna förutsättningar att genomföra detta i praktiken. Regeringen påpekar i propositionen att det är kommunernas arbetsgivaransvar att se till att det finns tillräckligt med personal i form av lärare, speciallärare och specialpedagoger. När en proposition innebär förändringar för strukturen i skolan tycker jag att det är svagt att skjuta över ansvaret på kommunerna. Reformen kommer ju att öka behovet av dessa personalkategorier.

Barnombudsmannen skriver i sitt remissvar att det också behöver finnas organisatoriska förutsättningar att ge barn stöd utifrån deras faktiska behov av personal med adekvat kompetens och att en viktig del i detta är att det finns fungerande och tillgängliga kringfunktioner, till exempel personal med specialpedagogisk kompetens. Organisationen Funktionsrätt Sverige är oroad att detta leder till mer segregation i skolan.

Propositionen måste också ses tillsammans med de andra förändringar regeringen genomför på skolområdet, bland annat den proposition om trygghet och studiero som vi debatterade i förra veckan. Exempelvis ska nu fler elever kunna visas ut ur klassrummet utan dokumentation. Flera förändringar riskerar att slå mot barn med bland annat NPF.

För att minska behovet av särskilda lösningar i skolan behöver vi minska klasstorlekarna. Flera remissinstanser lyfter fram behovet av att utreda klasstorlekar, däribland Sveriges Lärare. Utredaren vars utredning propositionen bygger på framhåller också att detta skulle behöva utredas.

Specialpedagogiska skolmyndigheten lyfter fram att stödundervisning kräver omfattande resurser och att den riskerar att ske på bekostnad av annat.

Om vi på riktigt vill att detta ska leda till ett förbättrat stöd och inte till att vi står här igen om åtta år med en ny proposition som ska lösa problemet måste vi se till att detta blir bra i verkligheten, inte bara på papperet. Varken elever eller samhälle har råd att misslyckas. En misslyckad skolgång påverkar hela livet, för man får sämre möjligheter i arbetslivet och har högre risk att hamna i kriminalitet. Sveriges Lärare släppte nyligen rapporten F som i Fängelse, som visar att det är 14 gånger högre sannolikhet att dömas till fängelse för dem som inte har godkända betyg från grundskolan jämfört med dem som har godkända betyg.

Regeringspartiet Liberalerna säger sig vilja minska klasstorlekarna i skolan. De har haft fyra på sig, men utvecklingen har gått åt helt fel håll, med de värsta nedskärningarna i skolan på 30 år. I den utredning som ligger till grund för propositionen vi nu debatterar konstaterar utredaren att det saknas reglering av elevers fördelning på klasser eller grupper och om klass- och gruppstorlekar i nuvarande författning.

Utredningens förslag om stödundervisning aktualiserar frågan om gruppstorlekar och, om det ska regleras, hur stor en ordinarie klass eller grupp ska vara. Utredaren har inom ramen för den här utredningen möjlighet att utreda frågan men gör bedömer att frågan om klass och gruppstorlekar behöver utredas vidare. För mig är det ett stort frågetecken. Varför har man inte gått vidare och tittat på frågan? Varför har regeringen inte gett ett sådant uppdrag?

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 12.