Fru talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till reservation nummer 5.

Svensk skola står inför stora utmaningar. Alltför många elever lämnar grundskolan utan fullständiga betyg i alltför ökande takt. Alltför många elever får inte det stöd de behöver i tid. Alltför många lärare vittnar om att de saknar de förutsättningar som krävs för att kunna ge varje elev det stöd som behövs.

För den elev som gång på gång misslyckas med att nå skolans mål handlar det inte om statistik, regelverk och administrativa system. Det handlar om framtidstro. Det handlar om självkänsla och självförtroende. Det handlar om möjligheten att forma sitt eget liv och sin egen framtid. Därför välkomnar vi socialdemokrater ambitionen att stärka stödet till elever i skolan.

Fler elever behöver få hjälp tidigare, fler elever behöver få rätt stöd och fler elever behöver ges förutsättningar att lyckas. Men när vi diskuterar den här propositionen måste vi också ställa oss den avgörande frågan: Kommer eleverna faktiskt att få bättre stöd? Eller kommer vi framför allt att få ett nytt regelverk?

I slutändan är det inte antalet nya bestämmelser som avgör om en elev lyckas i skolan. Det avgörs av om stödet finns där när eleven behöver det. Det avgörs av om läraren har tid och om kompetens och resurser räcker för att hjälpa till. Det avgörs av om politiska reformer leder till verkliga förbättringar i klassrummet, inte bara till förändringar i lagtexten.

Fru talman! Den första invändningen vi har mot propositionen handlar dock om lagtext. I skollagens syftesparagraf 1 kap. 4 § står just nu att barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. Det är inte vilken formulering som helst. Det är ett uttryck för en av de mest grundläggande principerna vi har i den svenska utbildningspolitiken.

Den säger att skolans uppgift inte bara är att se till att elever når en miniminivå. Den säger att varje elev ska ges möjlighet att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina egna förutsättningar. Det är därför anmärkningsvärt att regeringen nu väljer att ta bort den skrivningen i syftesparagrafen.

Jag har uppriktigt sagt svårt att förstå varför. Vilket problem är det egentligen regeringen försöker att lösa? Vilka elever får egentligen bättre förutsättningar när denna princip försvinner? Vilken lärare har efterfrågat att samhällets ambitioner för elevernas utveckling ska sänkas?

Vi socialdemokrater menar därför att bestämmelsen borde ligga fast. Skolans uppdrag ska även fortsättningsvis uttryckas i syftesparagrafen och vara att ge varje elev stöd och stimulans att utvecklas så långt som möjligt.

Ytterst handlar detta om vilken syn vi från politiskt håll har på skolan. Vi socialdemokrater tror på höga förväntningar på varje elev. Vi tror på en skola som ser potential, inte begränsningar. Vi tror att samhällets ambition för våra barn ska vara att de får möjlighet att utvecklas så långt som bara möjligt, inte att vi sänker ribban i lagstiftningen.

Fru talman! I propositionen föreslår regeringen också förändringar av hur stödet i skolan ska organiseras. Vi går från dagens system med garantin för tidiga stödinsatser och extra anpassningar till ett nytt system med standardiserade tester, stödundervisning och nya former för att identifiera stödbehov.

Det kan finnas skäl att förändra regelverket. Vi vill också att fler elever ska lyckas. Men vi måste också se till att den avgörande frågan blir besvarad på rätt sätt: Kommer eleverna att få ett bättre stöd? För oss socialdemokrater är det mycket viktigare att svaret på den frågan blir ”Ja, eleverna kommer att få bättre stöd” än hur systemen benämns eller hur paragraferna skrivs.

Det är därför avgörande att de förändringar som nu genomförs får tillräckliga resurser och en långsiktig finansiering. Annars riskerar reformen att bara stanna vid administrativa förändringar medan verkligheten i klassrummen blir densamma.

När regeringen nu avskaffar garantin för tidiga stödinsatser och tar bort systemet med extra anpassningar – som blev en administrativ börda, vilket inte var tanken från början – får vi inte hamna i en situation där elevernas behov upptäcks senare. Vi måste i stället se till att behoven upptäcks i rätt tid så att rätt stöd ska kunna sättas in.

Då räcker det dock inte med nya regler. Någon måste också genomföra stödet, någon måste hålla i stödundervisningen och någon måste upptäcka eleven som börjar halka efter. Någon måste också ha tid att följa upp resultaten. Denna någon är oftast läraren, specialläraren, specialpedagogen eller någon annan i elevhälsan.

Propositionen hänger därför nära samman med de större frågorna om personalförsörjning och skolans resurser, som jag var inne på i ett tidigare replikskifte. När lärarna redan i dag har svårt att få tiden att räcka till måste regeringen också kunna svara på frågan om vem som ska genomföra de nya stödinsatserna så att de får verklig verkan. När många huvudmän redan i dag har svårt att rekrytera specialpedagogisk kompetens måste regeringen också kunna svara på hur detta behov ska mötas.

Om resultatet bara blir att vi avskaffar extra anpassningar och tar bort garantin för stödinsatser utan att fler elever faktiskt får hjälp har vi inte skapat ett förbättrat stöd i skolan; då har vi bara skapat ett annat system. Eleverna förtjänar bättre än så.

Fru talman! En annan invändning vi socialdemokrater har handlar om komvux. Komvux är en otroligt viktig studieform i det svenska utbildningssystemet. Det är en utbildningsform som ger människor en andra chans, en ny chans och en möjlighet att komplettera tidigare studier, att byta yrkesbana eller att förbereda sig själv för att ta steget vidare till högre studier och arbete.

Det är därför problematiskt att vi i dag, när vi diskuterar förändringar i de extra anpassningarna, inte ser till att vi säkerställer ett gott stöd även för de elever som läser på komvux. Om vi menar allvar med ett livslångt lärande behöver vi se till att stödet inte upphör bara för att en elev läser på komvux. Behovet av stöd försvinner inte i vuxen ålder.

Vi socialdemokrater anser därför att regeringen borde utreda frågan om hur det individuella stödet i komvux kan stärkas och återkomma med förslag till oss i riksdagen. Rätten till utbildning måste också innebära en reell möjlighet att klara utbildningen.

Fru talman! Avslutningsvis: Vi socialdemokrater vill att fler elever ska få rätt stöd i rätt tid. Vi vill att fler elever ska lära sig läsa, skriva och räkna. Vi vill att fler elever ska nå kunskapsmålen. Men då räcker det inte att förändra regelverket. Då måste reformerna kunna genomföras i praktiken. Då måste skolorna ha resurser att anställa lärare, speciallärare och specialpedagoger. Då måste elevhälsan fungera. Då måste stödundervisningen kunna genomföras i praktiken. Då måste också staten och huvudmännen ta ansvar för att de beslut vi fattar här i riksdagen blir verklighet i klassrummen runt om i vårt land.

Det är därför det är så viktigt att skollagens syftesparagraf även fortsättningsvis slår fast att varje elev har möjlighet att få stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt. Det är inte bara en formulering i en lagtext; det är ett löfte till Sveriges elever. Det är ett löfte om höga förväntningar och ett löfte om att varje elev ska få möjlighet att nå sin fulla potential.

Sådana löften förpliktar. Om vi menar allvar med att varje elev ska få det stöd som behövs måste också resurserna finnas där. Det är därför vi socialdemokrater slåss så hårt för att se till att rätt resurser finns. Pengarna ska gå till undervisning, elevhälsa och stödinsatser. De ska gå till fler lärare, mer specialpedagogisk kompetens och bättre förutsättningar för att varje elev ska lyckas.

Varje krona som lämnar skolan i form av vinst är en krona som hade kunnat användas till att ge fler elever stöd, få fler elever godkända och ge fler elever möjligheten att nå sin fulla potential.

(Applåder)