Fru talman! Vi genomför nu den största reformeringen av svensk skola på 30 år. Den innebär ett skifte i synen på kunskap i den svenska skolan. Nu uppvärderar vi fokus på kunskap med utgångspunkt i hur barn lär sig bäst, bland annat inom kognitionsvetenskapen.

Det sker nu en förskjutning i många delar av världen, eftersom man har sett att det experiment som hittills har bedrivits, och som ansågs vara modernt på 90-talet, inte fungerar. Det innebar att barn själva skulle hitta sin egen sanning, att barn själva skulle forska och hitta svaren och att vi skulle tona ned fokus på stoff och innehåll. Pendeln slår nu tillbaka.

Det kanske inte är så trendigt, men vi vet att det som fungerar bäst är fokus på kunskap med en tydlig, explicit undervisning av en lärare som leder undervisningen i klassrummet. Detta genomför vi nu, och det genomsyrar alla de reformer som vi nu implementerar. Det här är en mosaik av reformer – de hänger ihop även om vi debatterar dem på olika dagar.

Ledamoten Hansén efterfrågade att forskarsamhället ska få bedöma vilken forskning som ska vara gällande. Jag menar att det även här finns målkonflikter. Olika forskningsområden har olika syn på de här frågorna, och att låta kampen bedrivas internpolitiskt på respektive lärosäte tror jag inte är en framkomlig väg framåt.

Vi har ett övergripande ansvar för undervisningen i Sverige. Vi måste säkerställa att den vilar på evidens, och då har vi ett ansvar att konstatera att den behöver utgå från de bästa resultat som vi kan hitta. Det är bakgrunden till att de experter som har utsetts till Läroplansutredningen nu, genom Skolverket, även är med i implementeringen och framtagandet av kurs- och läroplaner. Det är för att säkerställa att denna implementering går till på bästa möjliga sätt.