Fru talman! Jag tackar ledamoten Hansén för frågan.

Vi gör nu upp med de problem som har funnits i den svenska skolan under alltför många år. Ibland låter det i debatten som att man kan välja fritt, och att det finns massor med olika metoder som man skulle kunna använda sig av. Tyvärr ser vi fortfarande att man på lärarutbildningarna på många lärosäten i Sverige undervisar i många olika metoder så att lärarna ska få välja vilka de vill använda när de senare ska undervisa.

Det låter ju fint och vackert – jag är för mångfald och frihet, tro mig. Problemet är, vilket ledamoten Hansén mycket väl känner till, att all forskning inte är sann bara för att den heter forskning. All forskning väger inte lika tungt. Vår uppgift, och expertmyndigheternas uppgift i ett senare skede, blir att värdera forskning. Vad finns det till exempel för forskningsstöd för en viss teori? Vad finns det för stöd för en viss metod, till exempel strukturerad avkodning som vi pratar om här i dag? Med vilken metod lär sig barn bäst att läsa? Då är det skillnad mellan en mindre observationsstudie och stora datadrivna studier av hur barn bäst lär sig.

Enligt skollagen ska undervisningen vila på evidens och beprövad erfarenhet. Det förstärker vi nu med de nya skrivningarna i läroplanen. Vi konstaterar att det har varit en brist att alltför många lärare varken har fått lära sig de här metoderna på lärarutbildningen eller sedan har varit rustade för att undervisa våra barn med de här metoderna.

Svaret på Hanséns fråga är tydligt: Vi väljer de metoder som vi konstaterar att det finns starkast forskningsstöd för. Sedan hoppas jag att skrivningarna, i det arbete som Skolverket nu bedriver, kommer att öppna för fortsatt forskningsutveckling framöver. Men detta är grunden för de reformer som vi nu genomför.