Fru talman! För en lärare som ska undervisa om till exempel en atom underlättar det att kunna säga att en atom har en kärna och elektroner som kretsar kring kärnan på samma sätt som planeterna snurrar runt solen i ett solsystem. Vi använder nämligen ofta kunskap för att lära oss ny kunskap.

Jag tycker att ett av de bästa sätten att beskriva hur vi lär oss är att likna det vid en kardborre. Ni vet – kardborren har små krokar som gör att andra saker fastnar. Det är så kunskap fungerar. Ju mer vi vet, desto mer kan vi lära oss, för vi knyter och relaterar kunskap till sådant vi redan vet.

Liknelsen om atomerna och elektronerna kommer från en professor som heter ED Hirsch och som skrev en bok som blivit banbrytande på området. Den kom ut 1996, två år efter den svenska läroplanen 1994. Boken heter på engelska The schools we need and why we don´t have them, alltså de skolor vi behöver och varför vi inte har dem.

Därefter har vi fått en bred forskningsutveckling och forskningsbas på området. Han beskriver varför vi behöver läroplaner som fokuserar på kunskap framför förmågor hos små barn. Man behöver alltså först lära sig fakta och kunskap för att sedan kunna lära sig mer under hela skoltiden och använda det för att utveckla sina förmågor.

Han beskriver väl i sin bok att detta i synnerhet gäller elever som kommer från mindre bemedlade hem, som har tuffare hemförhållanden och som inte har föräldrar som läser böcker för dem varje kväll eller tar med dem ut och visar dem världen. De behöver en skola som fyller på med all den kunskap som behövs.

Detta, mina vänner, är skolans riktiga kompensatoriska uppdrag. Det handlar om att säkerställa att alla elever får den bas de behöver. Om man inte har lärt sig om planeterna och solsystemet får man det svårare att lära sig om andra saker senare under skoltiden. De elever som inte får med sig kunskapen hemifrån riskerar att halka efter, och gapet växer år efter år. Det blir en snöbollseffekt. Det här är en fråga om rättvisa och om att skolan ska ge alla elever samma möjligheter att lyckas. Detta är det enskilt viktigaste i de nya läroplanerna.

Fru talman! I dag lämnar en av sex elever grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det är inte en statistisk fotnot utan ett brutet löfte som vi som samhälle har gett till hundratusentals unga människor. Sverige har under lång tid rört sig i fel riktning. Pisaresultaten 2022 visade att var fjärde 15åring – en av fyra – inte kan läsa ordentligt. De behärskar inte grundläggande läsförståelse. Samtidigt ökar skillnaderna mellan våra elever. I ett land som Sverige, som en gång stolt kallade sig kunskapsnation, är detta fullkomligt oacceptabelt och bakgrunden till den proposition som vi debatterar här i dag.

Fru talman! Låt mig börja med det kanske mest grundläggande här, nämligen att kunna läsa. Det verkar enkelt, men bakom siffrorna för bristande läsförståelse döljer sig en pedagogisk missvisning som har fått pågå under alltför lång tid. Sverige har under decennier tillämpat metoder för läs- och skrivinlärning som saknar tillräckligt vetenskapligt stöd. Nu blir det stopp för det.

Nu konstaterar och fastslår vi i de nya läroplanerna att läs- och skrivinlärning har en särställning under lågstadiet därför att det är helt avgörande för kommande skoltid. Lärarna ska få stöd i att bedriva undervisning som vilar på vetenskaplig grund. Det handlar om systematisk och explicit undervisning med hjälp av phonics, eller den strukturerade avkodningsmetoden, som det har översatts till på svenska. Den ska vara grunden, för där finns en mycket bred vetenskaplig grund.

I debatten låter det ibland som att det är en av flera metoder som man kan välja och vraka mellan som man vill, men så ser inte forskningsstödet ut. Det är solklart och tydligt vilken metod som bäst lär barnen att läsa, och då är det vårt ansvar att säkerställa att de gör det.

Det här låter kanske tekniskt, men i praktiken handlar det om att varje lärare i årskurs 1 ska ha ett tydligt, evidensbaserat verktyg i handen för att lära varje barn att avkoda en text. Det är inte en detalj utan helt avgörande för vår svenska skolutveckling och allt lärande framöver.

Fru talman! En skola som inte ger barn möjlighet att läsa, skriva och räkna sviker barnen inte bara i klassrummet utan faktiskt för livet. Sveriges Lärare visade nyligen att elever som lämnar grundskolan utan slutbetyg har 20 gånger högre odds att dömas för våldsbrott jämfört med elever som har fullständiga betyg – 20 gånger högre! Det är vad som står på spel när vi talar om kunskapsresultat här i dag.

Det handlar om livschanser. Det handlar om frihet och möjlighet att forma sitt eget liv. Moderaterna menar att en lyckad skolgång är den viktigaste skyddsfaktorn mot framtida utanförskap. Därför är detta inte enkom en utbildningspolitisk fråga utan en av de viktigaste jämlikhetspolitiska frågor som vi kan ta tag i.

Vad handlar då de nya läroplanerna om, och vad innehåller de? Som vi har hört här i debatten i dag handlar det om kunskap, kunskap och kunskap. Jag tänkte göra tre nedslag.

Det första handlar om kunskapsinriktning med tydlig progression – en stor brist i den nuvarande läroplanen som vi nu gör upp med. De nya kursplanerna ska ha en tydlig struktur: syfte, bidrag till skolans mål, innehåll, undervisningsstrategier och betygskriterier.

Grundläggande kunskaper och färdigheter som att läsa, skriva och räkna betonas, särskilt i de tidiga åren. Mer kognitivt avancerade moment som analys och reflektion introduceras senare och stegvis, efter hand som barnen får en kognitiv utveckling som gör att de klarar av att hantera det och efter hand som de får den kunskapsbas – stoffet – som de behöver för att kunna analysera och problematisera. Det handlar inte om att vi sänker ambitionerna, utan det handlar om att ha en förståelse för hur barns hjärnor fungerar.

Det andra handlar om att vi stärker lärarnas roll. Det ska framgå av skollagen att det är läraren som förmedlar och förankrar kunskaper hos eleverna. Det är läraren som bestämmer över undervisningen. Det är ett professionellt ansvar som inte kan delegeras till elever eller föräldrar. Det innebär att vi nu begränsar möjligheten för vårdnadshavare att utöva ett långtgående inflytande som kan gå ut över lärares arbetsförhållanden och undervisningens kvalitet, vilket utredningen också konstaterar.

Här finns en tydlig konflikt med oppositionen, som gemensamt opponerar sig mot det minskade elevinflytandet. Som vi har hört här i tidigare replikskiften har vi sedan 90-talet sett en trend i Sverige mot ett stärkt elevinflytande, på lärarnas bekostnad. Samtidigt har lärarrollen tonats ned.

Skyldigheten att anpassa undervisningen efter varje enskild elev är i dag långtgående, precis som vårdnadshavarnas rätt till inflytande. Det har lett till förväntningar som inte går att uppfylla och en otydlighet när det gäller lärares ansvar för undervisningen.

Vi menar att det är lärarna som leder, planerar och genomför undervisningen. Därför tar vi nu äntligen bort eller tonar ned de skrivningar som hittills har funnits när det gäller elevernas inflytande. Det finns en fundamental skillnad i grunden mellan regeringen och oppositionen i synen på undervisning.

Det tredje jag vill lyfta fram är en reform som riskerar att hamna lite i skymundan här i debatten, nämligen den nya kursplanen i grundläggande svenska. I dag är kursplanen i svenska som andraspråk inte anpassad för elever som är nybörjare i språket. Nivån är satt för elever som har en viss förkunskap, vilket innebär att nyanlända elever möter mål som i praktiken är ouppnåeliga under de första åren.

Nu inför vi en ny kursplan i grundläggande svenska, med realistiska och anpassade mål som ger eleverna en verklig och rimlig chans att lyckas i sin språkinlärning och som ger lärarna relevanta verktyg. Det är en reform som görs av respekt för lärarnas situation, och vi förtydligar att målet är att eleverna sedan ska övergå i ordinarie svenskundervisning.

Fru talman! De nya läroplanerna träder i kraft höstterminen 2028, samma tidpunkt som den tioåriga grundskolan. Det är klokt. Ett samordnat införande ger skolor, lärare och skolhuvudmän tillräckligt med tid att förbereda sig.

Men låt oss inte låtsas som att vi har tid att vila. Det arbete som nu måste ske med att ta fram de nya kursplanerna för alla ämnen i den obligatoriska skolformen är stort. Det kräver att Skolverket arbetar effektivt, att remissinstanser involveras och att implementeringen tar hänsyn till lärares vardag och till forskning om hur barn bäst lär sig. Detta arbete pågår just nu, och vi följer det mycket noga.

Precis som mina kollegor konstaterade tidigare i debatten är det en av anledningarna till det tidigare misslyckandet med implementeringen av läroplanen från 2011.

Avslutningsvis, fru talman, är skolan samhällets viktigaste investering. Den ger oss möjligheter att utjämna livschanser och ge varje barn en god start i livet. Det som ska spela roll är inte varifrån man kommer utan vart man är på väg.

Det kräver att vi menar allvar med det vi säger: att vi sätter kunskap i centrum, att vi litar på lärarna och att vi ger eleverna det som de faktiskt behöver för att klara sig, nämligen en skola som fokuserar på kunskap. Det är detta som dessa läroplaner syftar till. Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)