Fru talman! Sedan 90-talet har vi sett att det har skett en ganska stor förskjutning i dessa frågor i Sverige. Vi har sett att synen på elevinflytande har förändrats. Betydelsen av elevinflytande i skolan har ökat på bekostnad av lärarnas roll i klassrummet. Det har lett till en skyldighet att anpassa undervisningen efter enskilda elevers behov, och det har också stärkt vårdnadshavarnas rätt till inflytande över undervisningen.

Konsekvensen av detta blir helt omöjliga förväntningar på lärarna. Den här kalkylen går inte ihop, och det är inte längre tydligt att det är lärarna som leder och bestämmer över undervisningen i skolan. Dessutom har vi de senaste decennierna sett en trend från lärarledd och katederledd undervisning till mer av individuellt och självständigt arbete bland eleverna.

Det är en omfattande och stor utredning – nästan tusen sidor – som ligger till grund för den proposition som vi ska besluta om i dag. Det är ett digert och omfattande arbete. Man konstaterar uttryckligen att den här utvecklingen har lett till sämre kunskapsutveckling och ökade skillnader mellan elevgrupper. Den förändring som vi nu gör när det gäller elevinflytandet hänger alltså ihop med att vi ska möta de problem vi har sett med ökade skillnader mellan elevgrupper och en sämre kunskapsutveckling.

Här finns det en väldigt tydlig målkonflikt. Därför har jag en fråga till ledamoten Sigvardsson. I ditt anförande säger du att ni både vill ha kakan och äta den. Alla tusen blommor ska få blomma samtidigt. Vi ska både ha en stark lärarroll och bibehålla ett oförändrat elevinflytande. Enligt mig och utredningen är det helt omöjligt. Det är en målkonflikt som inte går ihop. Därför är min fråga till ledamoten: Vilket av de här två är viktigast – lärarnas eller elevernas inflytande?