Fru talman! Tack, Joar Forssell, för anförandet och svaren i replikskiftena!

Nu har Liberalerna suttit på Utbildningsdepartementet en mandatperiod, och Liberalerna gör vad Liberalerna gör på Utbildningsdepartementet. De lägger fram nya läroplaner som ska ersätta de gamla som inte är så bra längre, vilket Liberalerna gjort förut när de ersatt dem som fanns förut och som inte var så bra längre, vilka Liberalerna också hade tagit fram.

Som av en händelse sammanfaller denna debatt med att Liberalerna har presenterat sin politik för nästa mandatperiod. Det dyker upp en del exempel både i betänkandet och i deras presentation som väcker frågor om vad som kommer att hända om Liberalerna mot förmodan sitter kvar i riksdagen och på Utbildningsdepartementet.

Man vill kasta elevinflytandet under bussen. Det räcker med att bestämma om lite kul grejer på rasten. Det är helt häpnadsväckande att Liberalerna stenhårt står fast vid en digitaliserings- och AI-politik för skolan, något som fått det politiska vetenskapliga samtalet att fullständigt haverera den här mandatperioden.

Man vill också att lärare ska få fler befogenheter, vilket vi känner igen från disciplineringsdebatten. Tydligen behöver de ännu större befogenheter nästa mandatperiod, men bara i utsatta områden.

Vissa saker är vi överens om, och det finns vetenskapligt stöd för dem. Det gäller till exempel vikten av studiero och utbildade lärare. Det här finns med. Men det som väcker frågor hos mig är den sviktande inställningen till vetenskaplig grund för sina politiska förslag.

Låt mig runda av det här till en väldigt konkret fråga. Hur kommer det sig att Liberalerna i läroplanerna väljer att peka ut en vetenskaplig disciplin som grund i stället för en bred utbildningsvetenskaplig disciplin?