Herr talman! Vi accepterar inte att den allvarliga brottsligheten med koppling till kriminella nätverk tränger allt längre ned i åldrarna. Vi tänker sätta stopp för den utvecklingen. Barn ska skyddas från att utnyttjas och involveras i kriminalitet. Den moderatledda regeringen tar steg efter steg för att stoppa detta – efter den tidigare regeringens åtta år av misslyckande när det gällde att ta hand om barnen.

Det finns en bild som många av oss känner igen. Det är en bild vi har sett i tidningarna och hört om från poliser. Det är en 13åring eller en 14åring eller ibland någon ännu yngre med ett vapen i handen, inte för att han vill det utan för att någon vuxen har räknat ut att lagen inte riktigt når honom. Det är ingen slump utan en affärsmodell.

De kriminella nätverken har studerat regelverket. De vet var gränserna går, och de vet att barn under 15 år inte kan lagföras. De har utnyttjat varenda lucka som har lämnats öppen – kyligt, medvetet och utan ett uns av samvete. Det är den verklighet som vi nu ska lagstifta mot. Vi ska se till att täppa till varje sådan lucka.

Herr talman! Det betänkande som vi debatterar handlar om att ge de brottsbekämpande myndigheterna verktyg som faktiskt fungerar. Ett fokuserat brottsförebyggande arbete är centralt, och brott måste kunna utredas effektivt oavsett gärningspersonens ålder.

Det behövs effektivare verktyg för att utreda brott som begås av unga lagöverträdare – som begås av barn. I dag kan polisen inleda en så kallad § 31-utredning, det vill säga en utredning av brott begångna av barn under 15 år. Den möjligheten finns, men den har varit för snäv. I för många fall har polisen varit bakbundna. De har inte kunnat klarlägga vad som har hänt, och de har inte kunnat ge socialtjänsten det underlag som den har behövt för att faktiskt hjälpa barnet.

Nu vidgas den möjligheten. Fler utredningar kan inledas, fler brott kan klaras upp och fler barn kan fångas upp i tid. Polisen får verktyg som husrannsakan, beslag och kroppsvisitation. Dessa ord kan låta kalla när man talar om barn, men vad är alternativet? Alternativet är att ett barn som misstänks ha stulit, innehaft narkotika eller varit delaktig i allvarlig brottslighet ska kunna gå hem utan att man ens får titta i barnets rum. Det alternativet har vi haft, men det fungerar inte.

I dag kräver lagen att det föreligger särskilda skäl för att dessa verktyg ska få användas mot barn under straffbar ålder. I praktiken har det betytt att polisen inte får agera vid vanliga brott – inte vid stöld och inte vid narkotikainnehav. En 13-åring som har stulit en mobiltelefon har kunnat gå därifrån utan att stöldgodset ens har kunnat återlämnas till offret.

Vi gör nu regleringen konsekvent. Det handlar inte om repression utan om rättvisa för offren, brottsbekämpningen och barnet självt, som behöver möta konsekvenser för att kunna nås av förändring.

Dna, fingeravtryck, fotografier och röstprov ska kunna inhämtas och registreras men bara vid mycket allvarlig brottslighet. Det finns en strikt avgränsning, och det råder proportionalitet i praktiken. Barnets bästa ska beaktas i varje prövning i enlighet med barnkonventionen.

Herr talman! Jag har läst och nu hört argumenten från dem som har reserverat sig. Jag respekterar att argumenten kommer ur en oro för barns rättigheter, men jag kan inte låta bli att notera vad de i praktiken leder till. Att inte utreda ett barn är inte att skydda det. Det är att lämna kvar det i det kriminella gängets händer och sedan kalla det humanitet.

Som vi har hört används barnkonventionen väldigt ofta som sköld i sådana här debatter, men barnrättsperspektivet förtjänar mer än att bli ett argument för att vara passiv. Barnkonventionen slår fast att varje barn har rätt till skydd från utnyttjande – att inte rekryteras till kriminalitet av vuxna som vet att de slipper undan.

Det finns barn på båda sidor i den här lagstiftningen. Det finns barnet som misstänks för brott och barnet som är offer. Det finns den unge som sköts och den unge som rånades. De förtjänar också ett rättsväsen som tar dem på allvar.

Att ta barnrätten på allvar är inte att blunda för brottsligheten. Det är att ta på allvar att barn inte ska utnyttjas, vare sig som gärningsmän, som brottsoffer eller som rekryterade verktyg i vuxnas kriminalitet.

Herr talman! Sverige har under för lång tid haft ett glapp mellan verklighet och lagstiftning – ett glapp som kriminella nätverk har utnyttjat med precision – systematiskt och medvetet. Den proposition som vi nu hanterar stänger delar av det glappet. Detta är ett nödvändigt steg, för vi accepterar inte de kriminellas affärsstrategi.

De utökade verktygen leder inte bara till fler uppklarade brott. De leder även till att fler barn tidigare nås av socialtjänstens stöd och insatser. Genom de nya verktygen ska samhället tidigare kunna fånga upp unga personer som är på väg mot en kriminell livsstil och ge dem lämpligt stöd. Det är inte antingen hårdare tag eller sociala insatser – det är både och. Hela kedjan måste fungera, och kedjan kan bli starkare från och med den 1 juli.

Därför, herr talman, yrkar jag på att riksdagen avslår motionsyrkandena och bifaller utskottets förslag att bifalla propositionen.