Herr talman! En del av det paradigmskifte som genomförs under mandatperioden är att Sverige nu på allvar börjar inse hur mottagningsvillkor påverkar drivkrafterna för asylsökande att söka sig till Sverige.

Tidigare regeringar har arbetat utifrån utgångspunkten att den som flyr inte har något val. Detta betyder i princip att våra regler inte spelar någon roll, för oavsett vad vi gör kommer det inte att påverka antalet som söker sig hit – därför att de helt enkelt inte har något val. En logisk konsekvens av detta antagande blir att mottagningsvillkoren bör vara så generösa som möjligt därför att det kommer att hjälpa till i den berömda integrationen, som vi har hört talas om även i den här debatten.

Vi vet i dag att det här antagandet inte stämmer. Det som gör att människor vill söka asyl i Sverige och Europa är inte primärt situationen i hemlandet. Den som drabbas av osäkerhet där kan generellt hitta en tillflyktsort betydligt närmare sitt hemland och definitivt, i 100 procent av fallen, närmare sitt hemland än Sverige, vilket också de allra flesta flyktingar gör.

Det som gör att människor kommer hit för att söka asyl – och dessutom är villiga att betala ganska mycket pengar för att göra det – är de ytterst generösa mottagningsvillkor som Sverige ställer upp. Det råder inget tvivel om den saken. Det finns intervjuer gjorda med migranter på väg över Medelhavet till Europa där man frågar: ”Varför kommer ni hit?” De flesta svarar: ”Av ekonomiska skäl – jag vill ha ett jobb.” Det är i och för sig lätt att empatisera med – jag kan inte utesluta att jag skulle ha gjort samma sak i samma situation. Men det är inte det asylsystemet är till för.

Med andra ord: Det finns inget som har skapat så många flyktingar som det generösa system för mottagande som vi har. Och vi vet att det ligger till på det sättet på grund av den kollaps, närmast, av antalet asylsökande som vi har sett under den här mandatperioden. Vi har nu det minsta antalet sökande i modern tid, och det är inte för att antalet personer som vill flytta till Sverige har minskat. Sannolikt har det ökat. Sannolikt har också antalet personer som skulle kunna göra ett försök ökat i och med den ekonomiska utvecklingen i många av de länder som de här personerna kommer ifrån. Det är framför allt en kostnadsfråga hur många som tar sig hit. Men antalet asylsökande har samtidigt minskat kraftigt, vilket naturligtvis beror på den politik som den här regeringen driver. Det finns inget annat skäl till att vi ser den här utvecklingen, och det är ytterligare ett bevis för att hypotesen ”den som flyr har inget val” helt enkelt inte är sann.

Det här arbetet kommer vi att fortsätta med. Regeringen och Sverigedemokraterna angriper detta på flera plan.

Vi inför ett bidragstak och kvalificering till välfärden för nyanlända. Vi har nya regler om förvar, som delvis sitter ihop med betänkandet som vi debatterar här. Vi har full implementering av migrationspaktens regler om screening och gränsförfaranden. Vi slopar möjligheten för socialdemokratiskt ledda kommuner att bygga ut skuggsamhället genom att ge försörjningsstöd till illegala migranter. Vi slopar rätten för personer med utvisningsbeslut att ta hit anhöriga. Nu skärper vi dessutom mottagningsvillkoren med en ny mottagandelag. Det är den nya lagen som vi debatterar här i dag.

Vad innehåller då den nya mottagandelagen? Ja, kort och gott kan den beskrivas som ett kraftigt skärpt regelverk för asylsökande, och detta med två huvudsakliga syften som delvis hänger ihop: Det ena är att Sverige ska bli mindre attraktivt som asyldestination och det andra är att det ska bli svårare för den som söker asyl att försvåra och förhala asylutredningen eller använda asylsystemet för att ta sig hit i andra syften, vilket oftast – i bästa fall – är att jobba eller jobba svart. Det finns även andra syften som är betydligt mer problematiska.

Den viktigaste delen i den här propositionen är att undantaget från kravet på arbetstillstånd, eller AT-UND som det kallas på myndighetsspråk, avskaffas.

I dag fungerar det så att asylsökande regelmässigt beviljas ett sådant undantag om man kan styrka sin identitet. Det här har lett till att resebyråer lite varstans i världen har satt i system att sälja arbetssökarresor till Sverige för den som vill jobba här men inte klarar kraven för arbetstillstånd. En del av upplägget är att man ska söka asyl. De här byråerna säljer alltså biljetter till Sverige och säger: ”Vi ordnar uppehållstillstånd, absolut. Vi fixar det, bara du betalar.” När personerna sedan dyker upp här får de höra: ”Uppehållstillståndet löser vi genom att du går in på Migrationsverket och söker asyl.” Det är fullständigt bisarrt, men det är alltså väldigt vanligt förekommande – eller var i alla fall det. Vi har delvis börjar tackla det här. I och med att vi avskaffade spårbytet har arbetssökarresorna blivit lite knepigare, och nu tar vi nästa steg.

Regeln kommer att vara att en person ska beviljas arbetstillstånd efter sex månader som sökande om inte anledningen till att ärendet inte är avgjort inom sex månader är att personen själv inte samarbetar. I den situationen får man alltså inte arbetstillstånd alls.

Den här sexmånadsgränsen beror inte på ett undantag som vi själva har valt, som Ola Möller påstod tidigare i debatten, utan på en tvingande EU-regel som vi måste förhålla oss till. Hade det varit upp till mig skulle den inte heller finnas. Det skulle inte finnas någon väg alls till undantag från kraven för arbetstillstånd.

I dag är det normala att en asylutredning tar ett par månader till ungefär ett halvår. Det brukar vara max. Med den nya regleringen kommer vi snart inte att ha några asylsökande som jobbar i Sverige, i alla fall inte lagligt, och det är ett stort steg framåt.

I den här delen har oppositionen en gemensam reservation med innebörden att dagens ordning ska behållas med hänvisning till att den nya ordningen kan leda till försämrad integration. Det är ett ganska vågat uttalande med tanke på att just det etablissemang som de här partierna tillhör har sett till att vi har den absolut sämsta integrationen av alla jämförbara länder vad gäller skolresultat, arbetslöshet och egentligen allt som man kan möta.

Men om man nu anser att det här undantaget är så viktigt för etableringen kan man titta empiriskt på det. Man kan till exempel titta på rapporten från Konjunkturinstitutet av Liljeberg med flera, som kom fram till att bland flyktingar eller anhöriga som kom 2008–2019 hade 65 procent av männen och 55 procent av kvinnorna någon form av arbetsinkomst efter tio år. Bara 40 procent av männen och 20 procent av kvinnorna hade nått en inkomst som ens kom i närheten av medianen. Den når alltså inte ens medianen utan kommer i närheten av medianen.

Hansson och Tjernberg på Entreprenörskapsforum har konstaterat att personer med flyktingbakgrund i genomsnitt aldrig under sin livstid blir självförsörjande i Sverige. Det här är inga nyheter. Det vet alla som följer migrationsfrågan.

Jag tror alltså inte att de här sex inledande månaderna är en särskilt kritisk period. Man kan också tänka att om det faktiskt handlar om en flykting som har flytt från en traumatisk upplevelse eller något sådant vore det kanske inte helt normalt att den personen skulle kliva rakt in på arbetsmarknaden i ett vilt främmande land. En människa som vet någonting om hur andra människor fungerar bör förstå detta.

Vidare kommer alla sökande att anvisas ett mottagandecenter av Migrationsverket, och den sökande måste bo där för att få stöd i form av dagersättning.

Det införs också en områdesbegränsning, det vill säga att den sökande inte får vistas utanför det län där mottagandecentret ligger. Skälet till det är att det inte är ovanligt att personer lämnar in ogrundade asylansökningar och sedan bara försvinner och gör något annat. Man kanske har planerat det här tillsammans med någon landsman som bor i Sverige.

Det införs också en skyldighet att medverka till närvarokontroll på boendet så att Migrationsverket kan bekräfta att personen faktiskt finns där. Om det är nödvändigt av hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller om det finns en risk att den asylsökande avviker får verket besluta om en bestämd boendeplats och att den sökande ska ha anmälningsplikt så att han eller hon måste anmäla närvaro ett par gånger i veckan – detta för att kontrollera att boendeskyldigheten faktiskt följs. Det här kommer också att gälla för personer som har beslut om att de ska lämna landet.

Angående kommentaren från Socialdemokraterna att vi fortfarande lämnar en öppning för boende på annan ort: Det beror på hur EU-rätten är strukturerad. Socialdemokraterna i EU-parlamentet har röstat för de här rättsakterna. Man kan inte rösta för en rättsakt och sedan klaga på följderna av rättsakten när den implementeras av den egna regeringen och Sveriges riksdag. Det är fullkomlig idioti.

Konsekvenserna av den nya ordningen som kan drabba sökande om de inte följer de regler som är stadgade kan till exempel handla om nedsättning av dagpenningen helt eller delvis.

Jag ska också nämna en annan kommande konsekvens, nämligen förvar, men det ligger i ett annat betänkande. Förvar tas upp i en annan proposition än den här, men det är nästan en ännu viktigare konsekvens.

Sist men inte minst: Om en person upprepade gånger uteblir från anmälningsskyldigheten eller inte håller kontakten med Migrationsverket kan verket fatta beslut om att ansökan är implicit återtagen. Det är jätteviktigt, för då kan man sluta handlägga ärendet och helt enkelt skriva av det. Det här är något som jag önskar att vi lättare hade kunnat göra för tio år sedan. Det hade vi verkligen kunnat använda.

Om den sökande sedan återkommer med en ny ansökan kommer den att behandlas som en så kallad efterföljande ansökan. Det är lite tekniskt, men de behandlas ganska summariskt och kan avslås väldigt enkelt.

Det här är naturligtvis mycket starka incitament till att inte försöka förhala och försvåra asylutredningen genom att göra sig okontaktbar, vilket inte är ovanligt i dagens läge.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)