Fru talman! Miljöpartiet har i många år drivit på för att relevant stöd ska sättas in tidigt i skolgången för de elever som behöver extra stöd. Vi välkomnar reformer som underlättar för elever att få stöd när behov identifieras. Detta har man arbetat med också under tidigare mandatperioder, och det arbetet finns också med i de här förslagen.

Det är viktigt att reformerna leder till att fler får det stöd de har rätt till och inte på något sätt minskar rätten till stöd i skolan. Miljöpartiet vill särskilt betona vikten av att elever med särskilt stödbehov får hjälp av behöriga lärare som har tillräckligt med tid och tillräcklig kompetens för att ge det stöd som behövs.

En grundförutsättning för att alla elever ska få det stöd de behöver är att lärarna i grunduppdraget har möjlighet att bedriva god undervisning med tid för planering och uppföljning. För att genomföra detta krävs förstås investeringar i utbildning, bland annat för lärare, speciallärare och specialpedagoger. Vi har inte riktigt sett de investeringarna under den här mandatperioden. Miljöpartiet delar därför den oro som många remissinstanser uttrycker för att bristande finansiering är en risk för att regeringens reformer inte kommer att ge avsedd effekt och för att eleverna helt enkelt inte kommer att få det stöd som de har rätt till.

En grundförutsättning för hög kvalitet på undervisningen i klassrummet är att den bedrivs av behöriga och legitimerade lärare och är baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är viktigt att också den undervisning som bedrivs i särskilda undervisningsgrupper eller enskilt håller hög kvalitet.

Jag delar den bild som presenterades i ett tidigare anförande, nämligen att vi alltför ofta ser att den som behöver mest stöd undervisas av en oerfaren lärare eller kanske till och med av en person som inte ens har utbildning för uppdraget.

En oro för reformens genomförande gäller kvaliteten på undervisningen. Skolinspektionens granskning av särskild undervisning i dag visar att centrala delar av undervisningen inte genomförs, utan eleverna lämnas ofta ensamma med skriftliga uppgifter och får inte stöd. Jag ser en risk för att denna typ av undervisning kommer att öka, utifrån den nya läroplanens syn på kunskap, som signalerar att eleven är en passiv mottagare av kunskap snarare än att vara aktiv i att bearbeta och behandla kunskap.

Risken för att eleverna i särskilda undervisningsgrupper inte undervisas av kvalificerade lärare är särskilt stor i kommuner som redan har lärarbrist. Det är viktigt att skolhuvudmännen har möjlighet att organisera stödundervisningen, med särskilda undervisningsgrupper och eventuellt anpassad skolgång, på bästa sätt utifrån de förutsättningar som finns lokalt – alltså att regeringen inte är inne och detaljstyr för mycket.

Något som bland andra Sveriges Elevkårer framför som viktigt i sammanhanget är att stödet måste anpassas efter elevens behov och att skolan parallellt behöver arbeta med de negativa effekter som undervisning enskilt eller i särskild grupp kan medföra. Att elevernas behov tas i beaktande på bästa sätt är särskilt viktigt, och det är grundat i funktionsrättskonventionen och barnkonventionen.

Läsa-skriva-räkna-garantin och de nationella proven ersätts nu med standardiserade tester som ska genomföras på höstterminen i trean för att identifiera elever som har behov av stöd i läsning, skrivning och matematik. Det viktiga kommer även i fortsättningen att vara, precis som när det gällde läsa-skriva-räkna-garantin, att när lärarna väl har identifierat ett behov av stöd kan rektorns svar inte vara att man inte har råd med det. Kärnan i det här är att det stöd som man identifierar ett behov av också måste ges.

Jag vill ge en sammanfattande kommentar till de stora reformpaket som vi debatterar de här veckorna. Det finns en överhängande risk för att de här reformerna inte leder till att elever blir bättre på att läsa, skriva och räkna eller att hantera de utmaningar de ställs inför. Risken är att det bara blir reformer för reformernas skull, för regeringen är inte beredd att göra de investeringar som krävs.

Det behövs skickliga lärare som har tillräckligt med tid med sina elever. Om kvaliteten ska öka måste eleverna mötas av behöriga lärare, speciallärare och specialpedagoger. Om regeringen inte gör den hemläxan innebär reformen att vissa elever i vissa delar av landet riskerar att få fler lektioner med obehöriga lärare och fler inställda lektioner. Så kan vi ju inte ha det!

Jag ser inte att regeringen tar detta på tillräckligt stort allvar.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4, som handlar om att se till att stödet anpassas efter elevernas behov ur barnrätts- och funktionsrättsperspektiv.

(Applåder)