Fru talman! Skolan är den starkaste skyddsfaktorn mot kriminalitet, mot arbetslöshet och mot psykisk ohälsa. Det finns faktiskt ingenting som minskar risken för utanförskap lika mycket som att gå ut skolan med godkända betyg. Det är det bästa skyddet som Sveriges ungdomar kan få. Ändå är det en fjärdedel av Sveriges ungdomar som inte får det skyddet. Var fjärde elev går i dag ut årskurs 9 utan fullständiga betyg, och runt 16 procent gör det utan behörighet till gymnasiet. Det är inte tillräckligt bra.

Vägen framåt för att fler ska lyckas handlar inte om att sänka kunskapskraven. Svensk skola behöver höga förväntningar på eleverna. Vi behöver ha lärare som har mer tid för eleverna och som kan skapa arbetsro på lektionerna och trygghet i korridorerna. Det behövs också tidiga kunskapskontroller och stödinsatser för att fler barn ska få möjlighet att lyckas. Det handlar om stödinsatser i form av utökad undervisningstid, läxhjälp i skolan för de barn som inte kan göra läxorna hemma, lovskola och inte minst speciallärarstödet och särskilda undervisningsgrupper. För att säga det självklara behöver även föräldrarna och familjen vara med och ta ansvar. Vi behöver också vända den djupt oroande utvecklingen kring ungas psykiska ohälsa.

En del viktiga steg mot allt detta tas i den proposition som vi nu debatterar, fru talman. Skolan har under en lång tid präglats av en strävan efter inkludering. Det har ansetts elakt och odemokratiskt att peka ut vissa elever med särskilda behov och ge dem särskild undervisning i en särskild undervisningsgrupp.

Inkluderingstanken, som innebär att alla elever helst ska undervisas i samma klassrum, gjordes säkert med goda intentioner, men resultatet har varit förödande. Många enskilda elever har farit illa, kanske särskilt de som behöver skolan allra mest. Elever med neuropsykiatriska funktionsvariationer och inom autismspektrumet kan nämligen vara betjänta av mindre grupper med tydlig struktur.

Inkluderingstanken har också ställt till det för lärares arbetssituation. När alla elever ska undervisas i samma klassrum men med extra anpassningar har det många gånger blivit ohållbart.

Det har lett till en omfattande dokumentation och en ökande arbetsbelastning. Samtidigt har det visat sig att stödet många gånger sätts in för sent eller inte alls får tillräcklig effekt. Elever kan få upprepade mindre insatser utan att deras större behov identifieras i tid.

Mot denna bakgrund är avskaffandet av extra anpassningar en central förändring. Nu skapas en tydligare struktur. Enklare stöd ska ges inom ramen för undervisningen, och när det inte räcker ska stödundervisning eller särskilt stöd snabbt sättas in. Samtidigt införs standardiserade tester i flera årskurser. Syftet är att identifiera elever med stödbehov tidigare än i dag.

Detta har mycket stor betydelse i praktiken. Många elever tappar i dag mark under de första skolåren utan att det uppmärksammas tillräckligt snabbt. När svårigheterna väl leder till åtgärder har kunskapsluckorna vuxit sig för stora. Med återkommande tester skapas bättre möjligheter att följa utvecklingen över tid och att sätta in stöd innan problemen fördjupas. Det ger rektorer och lärare ett mer systematiskt underlag för att planera undervisning och resurser.

Dagens lagförslag markerar en tydlig kursändring, där stödundervisningen framför allt ska ske i mindre grupper eller individuellt. Det är en stor skillnad mot den starka betoning som tidigare funnits på att stöd i första hand ska ges inom den ordinarie klassen.

Men man ska vara ärlig och erkänna att det är en viktig balansgång här. Undervisning är i grunden en kollektiv verksamhet. Läraren behöver kunna planera och genomföra undervisning som fungerar för gruppen. Samtidigt har elever olika förutsättningar. När skillnaderna blir för stora kan undervisningen bli ineffektiv för alla. Genom att skapa möjlighet till mer riktat stöd under en begränsad tid kan fler elever få särskilt stöd utanför klassrummet och sedan återvända till den ordinarie undervisningen med bättre förutsättningar.

Reformen innebär därför en omfördelning av stödinsatser från ett individualiserat löpande arbete inom klassrummet till mer strukturerade och avgränsade insatser.

I ett större perspektiv handlar förändringarna om skolans grunduppdrag. Att ge alla elever möjlighet att utvecklas så långt som möjligt kräver både en fungerande undervisning och ett träffsäkert stöd. När stödet sätts in för sent förloras tid som aldrig går att ta igen fullt ut. När ansvaret är otydligt riskerar insatser att utebli.

Fru talman! Skolan bär en stor del av barnens framtid. Därför är det avgörande att stöd till de elever som behöver sätts in och fungerar. De förändringar vi debatterar i dag är ett försök att ta ansvar för just detta.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)