Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Även om statsrådet inte vill prata läkemedel tror jag ändå att statsrådet var inne på något viktigt när hon i sitt inlägg tog upp primärvården, nämligen att frågan är bred och att den berör sjukvården i stort. Då hävdar jag att det även innebär läkemedelsfrågan, även om jag såklart kan förstå att frågan berör primärvården. Det är viktigt för dessa personer – såklart för alla – att de inom vården möts av människor som har någorlunda kunskap om det sällsynta hälsotillstånd de har.

Vi har läst exempel på människor som tvingas tillbringa mycket tid varje gång de besöker vården med att förklara sina sällsynta hälsotillstånd. Det måste på många sätt vara oerhört frustrerande.

Jag har inte för avsikt att gå i något slags polemik om vad som kunde ha gjorts var och när, men jag kan konstatera att Sverige 2009 hade en borgerlig regering och att den satt fram till 2014. Sedan har vi haft en borgerlig – om vi kan kalla den så – regering sedan 2022. Om vi ska slänga olika mandatperioder i huvudet på varandra kan jag slänga tillbaka den bollen i så fall och säga att den borgerliga regeringen hade kunnat agera 2009.

Jag tycker inte att vi ska hamna i alltför mycket polemik kring vem som hade kunnat göra vad och när, utan i stället konstaterar jag att frågan är viktig för en stor grupp människor. Därför är det glädjande att höra att regeringen, utifrån det ministern sa i sitt anförande, verkar vara nära att fatta beslut om en nationell strategi. Jag noterade att orden närtid och beslut inom kort användes. Vi får väl hoppas att det också är så, annars får vi säkert anledning att ha fler interpellationsdebatter i frågan. Jag vet att jag inte är den första riksdagsledamoten som har väckt en interpellation i frågan.

Det här är en bred fråga. Vi ska inte prata life science i dag, men för den sektorn är det viktigt att Sverige agerar i den här typen av frågor, att vi har en nationell strategi och att vi ligger i framkant. Vi ska inte prata läkemedel – ministern vill i alla fall inte prata läkemedel – men det är oroväckande att vi också halkar efter i EU i tillgången till särläkemedel. Det innebär såklart att andra delar av den svenska vårdsektorn också halkar efter.

Det är väl känt att de 450 miljonerna i sin helhet inte ska gå till sällsynta hälsotillstånd. Sedan listade ministern ett antal miljoner som har betalats ut. Jag uppfattade det som att ministern ska återkomma om huruvida det finns ytterligare medel att betala ut eller att lägga på sällsynta hälsotillstånd av de 450 miljoner kronorna. Jag vet inte om ministern tänkte återkomma i ett senare inlägg eller om ministern tänker göra det i framtiden.

Ministern skulle kunna klargöra hur mycket av pengarna som ska fördelas till sällsynta hälsotillstånd. Det vore önskvärt. Det är något som inte bara en socialdemokratisk riksdagsledamot i Sveriges riksdag efterfrågar, utan flera grupper har noterat regeringens satsning och vill veta mer om hur mycket av de 450 miljoner kronorna som ska läggas på sällsynta hälsotillstånd. Det handlar om att försöka göra dessa människors liv lite drägligare.

Jag kan även konstatera att Vårdansvarskommittén också har lyft upp frågan om läkemedel. Det är svårt att undvika läkemedelsfrågan, men jag förstår att arbetet i regeringen inte är uppbyggt så. Det är dock svårt att ducka frågan om att just läkemedel för behandling av sällsynta hälsotillstånd behöver bli mer enhetlig. Det är något vi behöver fundera över, det vill säga hur vi överlag kan göra vården bättre för människor som lider av den här typen av hälsotillstånd. Det blir lite svårt att ducka läkemedelsfrågan, men jag förstår att ministern också vill lyfta in primärvårdsfrågan eftersom den är så viktig.