Fru talman! Jag tror att de flesta förstår att jag inte håller med om den bild som målas upp här – varken att detta skulle bli konsekvenserna eller att motiveringen skulle vara att vi inte ser eller inte värnar kooperativa former.

Det vi är överens om, vilket märks både i Hanna Westeréns inlägg – vi har också haft möjlighet att diskutera dessa frågor i annat format tidigare – och inte minst i interpellanten Eva Lindhs inlägg, är synen på det stora värde som den kooperativa organiseringen tillför vårt land. Jag vill gå så långt som till att säga att detta inte är vilken form som helst. Jag tror att det finns en särskild styrka i allt företagande som är tydligt idédrivet, men det kommer också en särskild styrka när man väljer att starta en verksamhet för att kompensera för något som många gånger saknas från det offentliga. Min bild är att det kommer ett särskilt engagemang och en särskild styrka och förmåga att lyckas med uppgiften när detta har varit vägen till företagandet.

Med detta sagt, varför tar vi bort det här? Jag ska villigt erkänna att detta kanske inte är min favoritåtgärd bland alla. Men jag står ändå för den som näringsminister därför att jag ser att det i många av de andra engagemang och initiativ som finns lokalt finns förutsättningar att fånga upp precis den funktion som till exempel Coompanion har fyllt. Men jag menar att det är orimligt både att vi har en särreglering för en specifik företagsform, som vi inte har för en annan, och att vi primärt väljer ut en enskild aktör för att fylla den funktionen. Jag menar att det, om detta format försvinner, finns andra aktörer som står redo att ta över ansvaret och föra vidare både kompetens, erfarenhet och nödvändigt stöd.

Den offensiva förenklingsagenda som regeringen driver kommer alla företag till del, oavsett associationsform, och det är viktigt. Det är här vi har möjlighet att verkligen släppa loss kraften i företagandet. Den enorma regelbördan på våra företag, som tycks öka år efter år, drabbar ofta primärt idéburna organisationer.

Där tidigare regeringar ibland talade illa om stiftelseformer eller idéburna aktörer går vi nu i motsatt riktning. Jag skulle kunna nämna många förslag: de fysiska kvittona som har försvunnit, momsgränsen som har höjts från 80 000 till 120 000, de reformerade 3:12-reglerna, sänkta skatter i stort, den minskade administrativa bördan för över 60 000 företagare och därtill små och stora åtgärder som avskaffande av dans- och hotelltillstånd, som ersatts med enkel anmälan, förenklade bygglovsregler med mera. Jag kan fortsätta i nästan all oändlighet. Detta är den typ av bred förenklingsagenda som vi vet gör stor skillnad.

Vi menar att diversitet skapas genom bredd, inte genom särreglering för en enda företagsform.