Fru talman! Återigen: Det är svårt att hitta ord för graden av avsky inför den här typen av företeelse. Jag vill bara betona det. Men jag ser inte ett värde i att man förstorar upp frågan som något som är ett utbrett problem.

Återigen: Har man i ett annat land genomgått en transplantation som kräver eftervård i Sverige, då går inte det under radarn. Vården skulle komma i kontakt med det just eftersom det kräver eftervård, och det finns i dag inga indikationer på att det här förekommer. Det gör också att sådana fall inte har prövats.

När det gäller möjligheten att pröva detta rättsligt är det faktiskt, tro det eller ej, förbjudet med organhandel i Kina. Man har under de senaste decennierna stiftat ett antal lagar som förbjuder det, så ur det perspektivet skulle det vara möjligt att pröva här. Men att det är förbjudet är uppenbarligen ingen garanti för att det inte sker. Hur det landet agerar och hur utbredd bristen på respekt för mänskliga rättigheter är där är ju något som vi har att förhålla oss till och vara vaksamma mot, vilket jag också utgår från att universitet och sjukhus i Sverige gör.

Jag instämmer helt med interpellanten om att vi inte ska samverka med aktörer som ägnar sig åt den här typen av beteende. Men, återigen, det är på EU-nivå förutsättningarna finns att göra faktisk skillnad eftersom vi då pratar om lite större muskler, lite fler länder och lite bättre förutsättningar att faktiskt få på plats regelverk för spårning av organ och av vilken vård man tar del av i andra delar av världen. De förutsättningarna ser bättre ut. Där pågår ett arbete, och Sverige bidrar i det och tar frågan på allra största allvar. Det finns inte utrymme för någon acceptans för organstölder.