Fru talman! Jag har tittat närmare på den lagstiftning som statsrådet refererar till. Den gäller om själva handlingen är olaglig också i det främmande landet och innebär inte att man kan sätta dit dem som tar emot organ som andra människor har berövats med tvång i till exempel Kina. Det måste därför vara olagligt i det land där brottet begås.

Det finns länder som redan har infört lagar för att deras medborgare inte ska bidra till de hemska dåd som kommunistregimen i Kina ägnar sig åt. Sverige kan och borde följa dessa länders exempel. Det finns flera länder som är kända för att ha antagit just sådana lagar. Att åka till Kina eller vilket land som helst och ta emot organ som har tagits från andra människor med tvång är olagligt i till exempel Belgien, Israel och Taiwan.

Ett sätt att minska risken för att svenska medborgare bidrar till dessa övergrepp är bättre informationsutbyte och tydligare möjligheter att uppmärksamma misstänkta fall. Vi har inget sådant informationsutbyte i Sverige. Det är lätt att åka till ett annat land, ta emot organ som tagits från en annan människa med tvång i en diktatur och därefter få eftervård här i Sverige. Det är lätt att komma undan i dag.

Om vårdgivare och försäkringsbolag kan flagga fall där det finns misstanke om att organ har tillhandahållits genom tvång eller andra allvarliga människorättsövergrepp kan berörda myndigheter få bättre underlag och lättare upptäcka mönster. Det verkar vi inte ha gjort i Sverige.

Det skulle också skicka en viktig signal om att detta inte är något som vi kommer att blunda för eftersom människor har rätt till sin egen kropp. Människor har rätt till sina egna organ. I dag händer det här helt och hållet i det fördolda. Offren glöms bort medan de svenska medborgare som eventuellt har bidragit till detta förtryck får eftervård här i Sverige.

Samtidigt har specifika kinesiska sjukhus och transplantationsmiljöer pekats ut i rapporter och utredningar om dessa mycket allvarliga övergrepp. Trots detta har samarbeten mellan svenska institutioner och sådana verksamheter inte på något sätt motverkats. Samarbete förekommer fortfarande mellan svenska institutioner och kinesiska verksamheter som kopplats till ofrivillig organskörd, vilket väcker en grundläggande fråga: Ska svenska universitet, regioner och andra skattefinansierade aktörer verkligen samarbeta med sjukhus där det finns allvarliga och återkommande uppgifter om att det pågår ofrivillig organskörd?

Det ska inte finnas risk att svenska skattepengar bidrar till att ge legitimitet åt verksamheter som förknippas med mycket allvarliga människorättsövergrepp. Om man inte tar ställning mot den ofrivilliga organskörden i Kina kommer detta att sprida sig till andra diktaturer – om det inte redan har gjort det.

Vi vill inte leva i en värld där det blir vanligt att politiska dissidenter blir berövade sina organ med tvång. Redan nu måste Sverige ta ställning mot detta. Redan nu måste Sverige säga att det här inte är acceptabelt och att vårt samhälle inte på något sätt ska bidra till detta beteende.