Fru talman! Jag instämmer helt i den avsky som uttrycks i interpellationen mot den här typen av uppgifter eller agerande. Jag har ett mångårigt engagemang i frågor som rör specifikt mänskliga rättigheter och bristen på sådana rättigheter i Kina. I den egenskap som jag är här, som sjukvårdsminister, vill jag ändå att vi ska ge en lite mer nyanserad bild av hur situationen ser ut i Sverige och vad Sverige kan göra.

Vi har problem med människor som väntar i kö för att få genomgå organtransplantation. Arbetet med att kunna erbjuda fler människor livräddande och livsförbättrande vård genom organtransplantation är otroligt viktigt. Det minskar självklart också efterfrågan på att söka vård utomlands.

Trots att vi har ungefär 30 personer som avlider varje år i väntan på att kunna få genomgå en organtransplantation ser vi faktiskt inte att människor från Sverige söker sig utomlands i någon större utsträckning för att genomgå organtransplantation. De fall som vi känner till är i regel människor som reser till sina forna hemländer och eventuellt genomgår en transplantation med koppling till släktingar som donerar en njure och så vidare.

Den typen av exempel finns, men det är otroligt få fall som vi känner till. Av förklarliga skäl kan vi inte veta alldeles säkert om det förekommer eftersom vi inte har tillgång till den typen av uppgifter.

Socialstyrelsen är den myndighet i Sverige som ansvarar för samverkan inom Europa och för att följa frågan här och också så gott som möjligt samla in data ser inte att det här skulle vara ett utbrett problem i Sverige eller att det finns någon förekomst att tala om, mer än vissa anekdoter och misstankar som kan uppstå inom vården.

I dessa få fall skulle det med dagens system finnas möjlighet att pröva det rättsligt. Så som lagen är formulerad – att det är olagligt att i vinstsyfte överlämna, ta emot eller förmedla biologiskt material, inklusive organ och vävnad – skulle det kunna prövas utifrån att det finns en hälsovinst i detta. Det går inte att säkert säga vad lagstiftningen täcker eller syftar till att omhänderta eftersom det helt enkelt inte har prövats någon gång.

Jag skulle välkomna en sådan prövning om man upptäcker ett misstänkt fall, men det finns inga indikationer på att man har hittat eller sett anledning att pröva fall på det sättet. Det är en jättesvår fråga. Det är otroligt allvarligt när det sker – otroligt! Jag hoppas verkligen inte att det uppfattas som att det är en fråga som förminskas.

Jag vill också lite grann nyansera bilden av hur EU agerar eller att det skulle finnas en tolerans mot det här beteendet. Det gör det inte alls, utifrån att det har antagits en rad konventioner och att samarbetet på EU-nivå verkligen har stärkts, med mycket högre krav på att kunna spåra hela transplantationskedjan och säkerställa att det är frivillighet som ligger bakom.