Fru talman! Det har under lång tid framförts mycket allvarliga uppgifter om att samvetsfångar i Folkrepubliken Kina har utsatts för ofrivillig organskörd.

FN:s särskilda experter har uttryckt allvarlig oro över trovärdiga uppgifter om övergrepp riktade mot bland annat religiösa, etniska och språkliga minoriteter. Den oberoende utredningen China Tribunal drog slutsatsen att påtvingad organskörd förekommit under lång tid och i betydande omfattning samt att samvetsfångar använts som en källa för organtransplantationer. Att så omfattande uppgifter kunnat framkomma trots den mycket begränsade insynen i Kina tyder på att det rör sig om övergrepp av betydande omfattning.

Det finns flera exempel på personer som genomgått organtransplantationer i Kina med anmärkningsvärt korta väntetider. Det finns också rapporter som väckt frågor om hur transplantationssystemet kunnat erbjuda sådan tillgänglighet.

Dessa uppgifter tyder på att kommunistregimen i Kina har berövat människor det mest privata de har: deras egen kropp. Vi talar om en diktatur som på det mest brutala sätt har berövat människor både deras värdighet och deras liv. Om liknande uppgifter hade framförts om institutioner i Europa hade kraven på utredningar, sanktioner och politiska åtgärder förmodligen varit omedelbara.

Tyvärr har omvärlden alltför ofta reagerat med passivitet och försiktighet inför Kinas övergrepp. När ett auktoritärt system anklagas för att inte ens respektera människors rätt till sin egen kropp måste reaktionen vara betydligt starkare.

När diktaturers övergrepp normaliseras försvagas demokratin långt utanför diktaturernas egna gränser. Om omvärlden vänjer sig vid en ordning där inte ens människors kroppar och organ är fredade från statligt förtryck håller vi på att normalisera något som aldrig får bli normalt. Frågan är: Vad kan Sverige göra för att motverka denna ofrivilliga organskörd?

I dag är det tyvärr möjligt för svenska medborgare att resa till Kina och genomgå organtransplantationer i ett system där det under lång tid framförts mycket allvarliga uppgifter om att organ har tillhandahållits genom tvång eller genom övergrepp riktade mot samvetsfångar och andra utsatta grupper.

Den som medvetet tar emot ett organ, trots vetskap om att det kan ha tagits från en annan människa genom tvång eller allvarliga människorättsövergrepp, omfattas i dag inte av någon särskild ordning som riktar sanktioner mot just detta agerande. Det innebär att svenska medborgare aktivt kan bidra till dessa övergrepp utan att på något sätt straffas för det.

Det finns länder, såsom Spanien, Belgien, Israel och Taiwan, som har antagit lagar som riktar sanktioner även mot mottagare av organ. Därmed har dessa länder kriminaliserat organhandel som baseras på tvång helt och hållet. Sverige har valt att inte göra det. Den lagstiftning som statsrådet nämnde gäller i Sverige, men den gäller inte om brottet har hänt i Kina.

Min fråga till sjukvårdsministern är: Kommer ministern att verka för att svenska medborgare hindras från att bidra till dessa fruktansvärda övergrepp genom att sanktioner riktas mot sådan medverkan?