Fru talman! Den här interpellationen rör egentligen två viktiga saker – dels minoritetsspråkens ställning i Sverige, dels hur vi styr universitet och högskolor i Sverige.

Minoritetsspråkens ställning i Sverige är stark. Vi har fem minoritetsspråk som har en särställning. Vissa lärosäten har särskilda uppdrag i regleringsbreven att se till att de språken finns, är levande och så vidare. Det är fyra lärosäten. Det är Umeå universitet som ansvarar för samiska och meänkieli. Det är Stockholms universitet som ansvarar för finska. Det är Södertörns högskola som ansvarar för romani chib. Och det är Lunds universitet som ansvarar för jiddisch. Det är särskilda uppdrag som finns i regleringsbreven.

När det gäller den stora mängden utbildning utöver detta sköter lärosätena det själva, utifrån till exempel efterfrågan på ett ämne. Jag menar att det så ska förbli. Det är klart att vi skulle kunna reglera ännu mycket mer; vi skulle kunna reglera mängder av olika ämnen i Sverige och säga att vissa lärosäten har ett särskilt ansvar. Jag tycker dock att det vore fel utifrån en idé om akademisk frihet. Universiteten måste i mycket stor utsträckning kunna bestämma över sina utbildningar och sin forskning.

Den här situationen kommer alltså säkert att uppstå vid fler tillfällen, och den har naturligtvis uppstått. Sedan kommer universitet och lärosäten sannolikt också att ändra sig utifrån den efterfrågan som finns. Jag tycker dock att det är viktigt att koncentrera detta – att se till att de här uppdragen ligger fast på de lärosäten där de ligger. Skulle vi bredda uppdraget och säga att säga att även Umeå universitet ska ha uppdraget, och kanske Göteborgs och Uppsala universitet, riskerar vi nämligen att ganska små ämnen sprids över en stor del av landet, och det är inte säkert att det är det mest vettiga att göra i den här situationen.

Jag följer såklart utvecklingen nogsamt, men regeringen kommer inte att ytterligare reglera detta i form av ett nytt regleringsbrev. Det här måste i stället vara upp till lärosätena. Samtidigt tycker jag att det är otroligt viktigt att minoritetsspråken har en särställning och att dessa fyra lärosäten har det mycket viktiga uppdraget att se till att de här språken fortfarande lever och frodas i Sverige.