Herr talman! Sverige befinner sig i en av de svåraste ekonomiska perioderna på decennier. Som finansministern själv har sagt biter sig lågkonjunkturen fast – därför att SD-regeringen har låtit lågkonjunkturen bita sig fast. Det är faktiskt vad det handlar om. Man har hanterat inflationen, eller åtminstone arbetat för att den ska sänkas – det är bra. Men vi hade samtidigt en lågkonjunktur som man inte har gjort tillräckligt för att hantera.

Vi ser nu hur Sverige har placerat sig längst ned i Europas statistik när det gäller tillväxt. Vi har Europas näst högsta arbetslöshet; över en halv miljon människor är utan arbete. Företag går i konkurs, industrisatsningar skjuts på framtiden och hushållen har fått se tio års reallöneökningar utraderas.

Nu är vi i ett läge där väldigt många människor verkligen upplever hur lågkonjunkturen känns rakt in i märgen. Samtidigt tittar sig en grupp i Sverige omkring och förstår inte riktigt, för de har inte drabbats av lågkonjunkturen på samma sätt. De har fortsatt att få skattesänkning efter skattesänkning, tusenlappar varje månad. De har kanske sett att kaffet eller tomaterna har blivit dyrare i handeln, men de har fått mer pengar i plånboken och har inte känt hur det skaver i märgen.

Kanske är det därför den här regeringen missat de mest självklara lärdomarna när det gäller att ta tag i lågkonjunkturen – att göra allt som står i en regerings makt för att vända konjunkturen och få igång tillväxten. Vi vet ju att jämlikhet, ett mer jämlikt samhälle, inte bara är gott och känns bra i hjärtat utan faktiskt också är bra för ekonomin.

Om fler har råd med mer kommer också ekonomin igång. Att det har gått så dåligt för Sverige beror ju till största delen på att vanliga människor inte har råd att konsumera. Det har också finansministern själv sagt på en presskonferens.

Hur är då detta kopplat till frågan om statliga bolag? Jo, det handlar om en önskan om att göra allt som står i ens makt för att hantera lågkonjunkturen och få igång tillväxten.

Jag vill också ta upp välfärden, som är något av det viktigaste när det gäller att få igång tillväxten i en lågkonjunktur. Trots detta har man inte gjort vad som har behövts. Det svenska välfärdssamhället, som vi har varit så stolta över, krackelerar nu i grunden.

Vad kan då finansministern tänka sig att göra med de statliga bolag som hon kan styra över för att, som Peder Björk säger, både ge nya uppdrag och skapa arbetstillfällen i hela landet?