Herr talman! I Sverige pågår en tyst men djupt ovärdig verksamhet. Den kallas social dumpning. Det handlar om att kommuner, företrädesvis kommuner som har det lite bättre ställt, ser till att människor i behov av stöd ”erbjuds” en bostad i en annan kommun, inte för att de själva vill flytta utan för att kommunen vill flytta på dem. Konsekvensen blir att människor rycks upp från sina liv, nätverk och möjligheter till stöd och att barn tvingas byta skola, lämna sina kompisar och sin trygghet. Barn med särskilda behov riskerar dessutom att inte få den hjälp de behöver i den nya skolan, som ofta redan är pressad.

Vad gör det med ett barn när samhället säger ”du hör inte hemma här”? Vi vet svaret: Det skapar otrygghet, sämre skolresultat och i förlängningen ökade klyftor mellan barn.

Vad händer med vuxna människor som tvingas flytta till kommuner med svagare arbetsmarknad, så som oftast är fallet? Då försvinner chanserna till jobb, och steget till egen försörjning blir ännu längre.

Utanförskapet växer med en politik som inte löser problem utan skapar nya.

Den tidigare Sledda regeringen tog denna fråga på allvar. Den tillsatte en utredning för att få veta inte bara mer utan vad som behövde göras. Men ett av SD-regeringens första beslut var att lägga ned utredningen. Den vänder inte bara barnen och familjerna ryggen utan även de kommuner som slår larm.

En bidragande orsak är att bostadsbyggandet har rasat, och många kommuner bygger inte bostäder för de människor som verkligen behöver en plats att bo på.

Flera kommuner har slagit larm. Det är kommuner som redan kämpar med hög arbetslöshet eller pressad ekonomi. Dessa kommuner får bära ansvaret när starkare kommuner skjuter över det på dem. De gör sitt bästa för att med värdighet ta emot människor, men de får inget stöd av regeringen.

Mitt uppe i detta säger civilministern att det finns viktigare frågor. I sitt svar säger civilministern till och med att han har svårt att dra några bestämda slutsatser om tillvägagångssättet och hur det ser ut. Låt mig då säga till civilministern att han själv kan ta kontakt och besöka de kommuner som kan berätta hur läget är. För ett par veckor sedan besökte jag ett par av dessa kommuner, och detta är inte ett avslutat kapitel; detta pågår. Det räcker att civilministern avsätter ett par dagar och besöker dessa kommuner för att se hur verkligheten ser ut. Det räcker inte att åka till landshövdingeslott och äta middagar, utan civilministern behöver besöka de kommuner han har ansvar för.

Tar civilministern inte denna fråga på allvar?